”Hej Jenny!
Jag misstänker att du redan vet om det, men någon verkar ha facerapeat dig å det grövsta.. Jag fick det här meddelandet i en friend request från dig:
Hej det är Jenny, jag måste meddela att jag har gått med i SD. Det känns helt fantastiskt att vara med i partiet. Jag tycker de har så rätt i att begränsa invandringen och istället ge pensionärerna högre pension. Partiledningen tycker också att afrikanerna är väldigt otacksamma emot oss, aldrig har de skickat en enda bananbåt till vårt land.
Eller är det bara ett skämt?
Ha det gott!”

Det här meddelandet fick jag på Facebook av en snäll person som jag inte ens känner. Jag läste det på vägen till jobbet klockan 05.25 den 22 augusti. Det var inte ett skämt och det var inte jag som hade skrivit det.

Någon hade kapat min Facebook. Under dagen fortsatte folk att höra av sig. Friends och non friends. Många journalister hade av någon anledning kontaktats.

Jag försökte jobba men tiden gick mest åt till att förklara att jag inte är Sverigedemokrat, byta lösenord, säkra mitt konto och försöka kontakta Facebook. Det sistnämnda självklart förgäves.

På eftermiddagen kom ännu en överraskning. Folk, återigen vänner och icke vänner, hörde av sig om hur de blivit addade av en annan Jenny Nordlander. Någon som också jobbade på Dagens Nyheter och vars profilbild var ett dåligt hopsatt collage gjort av bilder på mig. Men den här Jenny gillade Dr Pepper (jag kan inte dricka läsk) och SD (jag gillar inte SD).

Panik igen.

Jag har tyvärr inget tillfredsställande slut på historien. Jag var rädd i några dagar när jag gick hem på kvällen men sen slutade jag att tänka på det. Vi var drygt 150 personer som anmälde den falska profilen och efter två veckor tog Facebook bort den. Jag fick ett standardiserat mejl som beklagade det som inträffat. Det gick inte att svara på.

Redan innan allt det här hände hade jag, som de allra flesta, känt ett starkt obehag och ett begynnande hat för Facebook. Jag har flera gånger tagit bort min profil, bara för att några dagar senare återställa den. Det är något som känns jobbigt och fel, som att man står naken mitt på ett torg. Det finns ingenstans att gömma sig. Och nu hade Facebook gjort mig rädd också. Jävla Facebook.

Ändå har jag det kvar. Varför? Jag vill snoka och jag har bekräftelsebehov, ja. Det är också verkligt fint hur folk säger grattis när man fyller år. Jag blir på riktigt glad och när fejk-Jenny föddes var det så fantastiskt många som hörde av sig. Jag fick riktig kärlek, inte fejk gulligull-smiley-gumman-kärlek. Folk blev oroligare än jag blev och hjälpte mig tills det var över. Bara genom Facebook.

Men framför allt tror jag att den känsla av ensamhet och brist på koll som skulle infinna sig om man inte var med blir för jobbig. Jobbigare än stå-naken-på-ett-torg-känslan. För "alla" i min generation har Facebook. Inte ens de coola som "står emot grupptrycket" är starka nog. De har en fejkprofil som de snokar ifrån. Eller en partner eller kompis som de loggar in på och kollar alla andras ifrån. Tro inte att jag inte vet det. Ingen går fri.