Pengar är en så självklar del av vår vardag att vi sällan får anledning att fundera närmare på vad de egentligen står för. Att pengar finns i olika valutor med olika namn noterar vi bara på semesterresan.

Denna bekymmerslöshet är en förutsättning för att valutor som kronan eller euron ska fungera. Vi måste lita på att en krona är en krona i dag, i morgon och lång tid framöver. Och det förutsätter att vi litar på staten, bankerna – och varandra.

Vem ska man tro på?
Det är bland annat den här trovärdigheten som det politiska dramat kring Greklands statsskuld handlar om. För att en valuta ska vara långsiktigt stabil och pålitlig måste ekonomin i det område där den gäller vara stark och välskött. Inte minst behöver politiken inge förtroende. De som har lånat ut pengar måste kunna räkna med att staten betalar tillbaka. Här har Grekland blottat svaga punkter i europrojektet.

När 12 länder (i dag 17) den 1 januari 2002 skrotade D-mark, drachmer och pesetas hade man visserligen enats om regler för hur staterna skulle sköta sin ekonomi. Gränser hade satts för hur stora statsskulder och budgetunderskott fick vara. Men disciplinen brast snart. Inte ens eurons tungviktare Tyskland och Frankrike brydde sig om att följa dem.

Riktigt illa blev det när det visade sig att grekerna inte varit sanningsenliga i sina  rapporter om tillståndet i ekonomin. Statsskuld och budgetunderskott skenade. Näringslivet hade kommit på efterkälken.

Eurons medfödda svaghet
Den grekiska krisen i sig sänker troligtvis inte europrojektet – men andra länder hänger också på gärsgården, bland dem Italien, eurozonens tredje största ekonomi. Om land efter land missköter sina offentliga finanser och låter näringslivet stagnera är valutaunionen ute på ett sluttande plan.

Den politiska striden handlar på kort sikt om hur långt euroländerna ska behöva gå för att rädda dem som inte klarar sig själva. Men den långsiktiga frågan är hur budgetfusk ska undvikas i framtiden.

Här blottas en grundläggande svaghet i hur euron fungerar: valutan är gemensam medan medlemsstaterna i övrigt bedriver sin ekonomiska politik (se ordlistan här intill) på egen hand.

En trygg hamn – och en tvångströja
Euron skulle bli ett skydd för små länder mot finanshajarnas spekulationer och ge dem garantier för en stadig ekonomisk utveckling. Men gemenskapen kan också bli en tvångströja.

Den grekiska ekonomin tyngs nu av att ha en stark valuta som euron. Med en svagare valuta – som den gamla drachmen – skulle grekiska varor bli billigare. Det skulle sätta fart på exporten, skapa nya jobb och ge intäkter som kunde användas till att betala av på statsskulden.

Den gemensamma valutan innebär också att de enskilda länderna har lämnat ifrån sig penningpolitikens starkaste vapen: räntan (se faktaruta här intill). Den sätts nu för alla 17 medlemmar av Europeiska centralbanken. Det överordnade målet är att hålla nere inflationen, vilket kan innebära att arbetslösheten tillåts stiga.

Så länge länderna är jämförbara är detta inget problem. Men skuldkrisen har avslöjat att stora skillnader består. Då kan en räntenivå som är rimlig i en stark ekonomi lägga ytterligare sten på börda i ett land där tillväxten redan haltar.

Att lämna euron skulle för ett land som Grekland dock kunna bli som att hoppa ur askan i elden. Skuldbördans ok skulle bytas mot inflationens osäkerhet.