Den grekiska krisen kommer i sämsta tänkbara läge. Flera euroländer brottas med allvarliga problem och är rejält tilltufsade efter den globala finanskrisen. Nu tvingas de rycka in akut för att rädda Grekland från en fullständig kollaps.
- Det klart att det här kan få stora konsekvenser. Eurosamarbetet är satt lite i gungning, säger Harry Flam, professor i internationell ekonomi vid Stockholms universitet, till DN.se.
Totalt ska de 15 övriga euroländerna låna ut nästan 800 miljarder kronor till Grekland de närmsta tre åren. Det motsvarar ungefär en tredjedel av landets statsskuld. De stora jättarna Tyskland och Frankrike står för nästan halva notan. Skräckscenariot är att insatserna inte räcker och att Grekland ändå går omkull.
- Då blir det i slutänden de tyska och franska skattebetalarna som får stå för notan, säger Harry Flam.
Men riktigt så illa ska det inte behöva gå, tror han. Även om situationen är allvarlig, så finns det en beslutsamhet inom eurokretsen att ta sig igenom det här. Det viktiga, förutom de akuta räddningsinsatserna, är att i grunden se över det finansiella systemet och analysera hur det kunde gå så illa, menar han.
- Helt klart kommer man att behöva titta på reglerna för tillväxt- och stabilitetspakten. De finns där på pappret men har inte följts, säger han.
På sikt kan krisen komma att stärka det europeiska valutasamarbetet, tror Harry Flam.
- Nu tvingas man ju att samarbeta och slå vakt om den gemensamma valutan. Förhoppningsvis kommer man att rigga systemet så att det här inte upprepas, säger han.
Så optimistisk är inte Kerstin Jacobsson, professor i sociologi vid Södertörns högskola. Även om de politiska ledarna visat prov på samarbete och kompromisser så bubblar missnöjet i de breda folkdjupen.
- Hela EMU-projektet kräver en solidaritet som inte finns mellan medlemsländerna i dag. Grekland har misskött sina finanser och risken är att det uppstår slitningar när de andra tvingas gå in och betala, säger hon.
Som exempel nämner hon EU:s strukturfonder, som syftar till att öka den ekonomiska och sociala sammanhållningen inom unionen. Länderna i Öst- och Centraleuropa skulle behöva mycket större bidrag än vad länderna i väst är villiga att ge, menar hon.
- Det är helt klart att solidariteten är större inom de enskilda länderna än mellan dem. Det är nationerna som är den naturliga arenan för ekonomisk omfördelning.
Jonas Tallberg, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet, anser att EU befinner sig i en förtroendekris. Men han tror ändå att unionen kan komma att gå stärkt ur krisen.
- Som i flera tidigare fall inom EU så driver kriser på samarbetet. Man kan ta utrikespolitiken som exempel, där oenigheten om Irakkriget ledde till att samarbetet intensifierades, säger han.
- På lite längre sikt är jag övertygad om att det här kommer att ge en integrationsimpuls. Det kommer att driva fram ökad samordning av finanspolitiken och försök att etablera någon form av europeisk monetär fond.
Men på kort sikt är det inget snack om att unionen lider stora nederlag. Stödet för euron har redan sjunkit och kommer sannolikt att fortsätta göra det. Det finns all anledning för euromotståndarna att vädra morgonluft, menar Jonas Tallberg.
- Ett starkare avskräckande exempel än den här krisen kunde man inte få, säger han.