Att leva som sambor blev vanligare och så småningom helt socialt accepterat under senare hälften av 1900-talet. Nu för tiden lever många som sambor antingen av principiella skäl eller för att giftermålet helt enkelt inte blivit av.
De flesta ser vigselakten som ett kärleksbevis och ett tillfälle till fest. Inte som en stark juridisk handling som reglerar rättigheter och skyldigheter om paret skiljer sig eller om den ena maken dör.

Men det är viktigt att komma ihåg att lagen ser ut på ungefär samma sätt för par som lever tillsammans nu som för femtio år sedan. De som vill ha samma skydd som ett gift par måste reglera ägandet med testamenten och samboavtal. Men det räcker ändå inte ända fram. Vid dödsfall är det bara gifta par som bor på samma adress som får statens omställningspension. Och de privatanställdas ITP-pension betalar bara ut efterlevandepension till den som är gift.

Trots det är det få par som inser riskerna med ett liv utan vigselring. Eller att det krävs en hel del pappersexercis för att komma i närheten av det skydd gifta par har vid skilsmässa eller dödsfall.

En sambo som flyttar in i sin partners bostadsrätt eller villa har exempelvis ingen rätt till bostaden om paret flyttar isär eller vid dödsfall. Om paret har barn ärver barnen, saknar paret barn ärver den avlidnes föräldrar eller syskon. Att den efterlevande sambon har betalat räntor och amorteringar i decennier har ingen betydelse.

Könsrollerna lever också kvar i större utsträckning än de flesta vill erkänna. Oftast är det kvinnan som drar det kortaste strået. Hon betalar maten och löpande utgifter, han betalar för bilen och sommarstugan som också är skrivna på honom. Ett bra arrangemang kan tyckas tills paret flyttar isär och mannen äger alla tillgångar.

Varje år sedan 1998 har 30.000 - 40.000 par gift sig. Skilsmässorna ligger stadigt på 20.000 per år. Hur många sambor som går skilda vägar är det ingen som vet. Men chansen att ett äktenskap ska hålla är inte större än risken att det slutar i skilsmässa.