Regeringens miljardsatsning på arbetspraktik saknar vetenskaplig grund. Praktiken leder till färre fasta jobb än andra arbetsmarknadsåtgärder, visar en ny rapport från Riksrevisionen.
Arbetspraktik har funnits i flera år. Men för att mildra finanskrisens effekter har regeringen storsatsat på praktik för att arbetssökandes ska kunna få eller behålla arbete. Arbetspraktik hade stor plats i den krisproposition som lades fram i januari i fjol. Där beräknades kostnaden för åtgärden till 3,3 miljarder kronor på tre år. I fjol steg också antalet deltagare i arbetspraktik från cirka 500 till cirka 14.000.
Nu har Riksrevisionen granskat sysselsättningseffekterna för praktikdeltagare mellan februari och december 2007 och jämfört med andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Utfallet av granskningen sträcker sig fram till halvårsskiftet 2009.
Riksrevisionen finner att arbetspraktik ger fler övergångar till deltids– och timanställningar samt till olika slags skyddade anställningar. Däremot ger praktiken, jämfört med andra åtgärder, färre övergångar till tillsvidareanställningar på heltid.
Att arbetspraktiken har lägsta kostnaden per deltagare och månad är en sak för sig, men för att rätt kunna bedöma insatsers kostnadseffektivitet måste hänsyn också tas till intäkterna – vilket är beroende av sysselsättningseffekten, skriver Riksrevisionen.
Dessutom, anser Riksrevisionen, har satsningen ”inte utgått från något empiriskt underlag eller några beräkningar som skulle tyda på att åtgärden arbetspraktik skulle ge vare sig bättre kort-eller långsiktiga sysselsättningseffekter än andra arbetsmarknadspolitiska program”.
Riksrevisionen rekommenderar regeringen att så långt möjligt bygga så pass stora satsningar på underlag som visar att de faktiskt får förväntad effekt.