Säg farväl till en bekant som du en tid förmodligen behandlar lite styvmoderligt: en rödskimrande, knappt fyra gram tung kopparskiva med en diameter av 18,75 millimeter.
Femtioöringen gör denna torsdag, efter 153 års tjänst, sina sista plikter som värdebevis i plånböcker och kassaapparater i Sverige. Koppar (och lite zink och tenn) till ett värde av 197 miljoner kronor blir ogiltigt.
Om du nu har en femtioåring i plånboken och tar sista chansen att shoppa loss med den lilla metallbiten, vad får du då? Har du tur kan du få en pytteliten godisbit köpt i lösvikt.
De senaste åren har mynten nog mest upplevts som besvärande grus i fickor och börser.
Annat var det förr. Värdeminskningen genom århundradena är svindlande.
På Gustav Vasas tid var 50 öre vad en mjölkpiga tjänade på ett helt års slit. 350 år senare, i slutet av 1800-talet, hade inflationen sett till att myntets värde reducerats till ett kilo torkad gädda. 1930 fick man två liter bensin för summan, kring 1970 räckte den till en puckstång (för de yngre: en klassisk pinnglass), och 1985 hade värdet krympt till större tuggumin av typen Bugg eller Jenka.
Öresmynt har präglats i Sverige sedan vikingatiden. Förmodligen var öre från början en vikt för guld. I dessa urminnes svenska penningtider var faktiskt öret inte den minsta enheten; ett öre var tre örtug.
Under 1600- och 1700-talen skilde man kopparören från silverören, som var tre gånger mer värda. Mellan 1777 och 1855 var öret borta som myntenhet. Då delades huvudenheten riksdaler in i skilling och rundstycken. Men öret kom tillbaka som den hundradel vi känner det i dag. Från 1873 bytte ”föräldern” också namn från riksdaler till krona.
I nästan hundra år cirkulerade sedan samma öresmynt, även om silverhalten minskades. Valörerna var 1, 2, 5, 10, 25 och 50. Men därefter inleddes en rask nedskärningsprocess: 1971 togs ett- och tvåöringen bort. 1984 försvann femöringen och tjugofemöringen. 1991 slopades tioöringen.
Nu pensioneras alltså det sista i raden. Men enheten öre försvinner inte. Den kommer att finnas kvar i priser även i fortsättningen, och för den stora andel köpetransaktioner som sker elektroniskt blir det ingen skillnad. Bara en av tio svenskar uppger att de betalar med mynt så gott som dagligen och två av tre tycker inte att femtioöringen behövs.
Men känslomässigt är det ändå farväl till öret. Uttryck som ”inte ett rött öre” och ”på öret” blir på allvar historiska relikter.
Förresten; du behöver inte rusa i väg i dag för att säkra dina koppartillgångar. Man kan lösa in femtioöringarna i bank fram till den 31 mars nästa år.
Källor: NE, Riksbanken