Svenska företagsledare som försvarar höga ersättningar Percy Barnevik, Michael Treschow, etcetera pekar ofta på USA där vd-lönerna är ännu mycket högre utan att folk klagar. Sverige måste övervinna avundsjukan och ge sina toppchefer konkurrenskraftiga villkor, heter det.
Men även bortsett från att det finns lite som tyder på att USA-marknaden efterfrågar svenska företagsledare i någon större omfattning skärps nu kraven på åtgärder mot vad som betraktas som vulgärt höga chefsersättningar i näringslivet. De vidgade inkomstklyftorna utmålas som ett växande hot mot USA-ekonomin.
Det är framför allt två företagsledare som den senaste tiden fått löpa gatlopp i USA:s nyhetsmedier: Robert Nardelli, tidigare vd för den stora heminredningskedjan Home Depot, och Hank McKinnell, avgången vd för Pfizer, USA:s största läkemedelsbolag.
Utifrån vanligt ställda kriterier misslyckades båda med sina uppdrag eller hade i varje fall inte nått de resultat som förväntades. Aktieägarnas missnöje har avspeglats i börskurserna. Kort efter att McKinnell tvingades bort meddelade Pfizer att 10 000 jobb elimineras av besparingsskäl.
Den annars på Wall Street ofta hyllade principen att lön ska ges för prestation med vilket menas stärkt aktiekurs glömdes dock bort. Nardelli och McKinnell sparkades men kunde gå från sina befattningar med avgångspaket i handen värda 210 respektive 200 miljoner dollar i kontanter, aktieoptioner, pensionsavtal och annat smått och gott.
När avgångsvederlagen granskats är det mycket som fått ögonbryn att höjas. Det har noterats med oförställd förvåning att den 63-årige Hank McKinnell inte nöjde sig med att ta sina 200 miljoner dollar och försvinna ut genom närmsta dörr med böjt huvud. Även om det är en detalj i det stora hela krävde han dessutom och fick exakt 305 644 dollar i ersättning för outtagen semester.
Pengar för innestående semester är knappast en självklar förmån för vanliga inkomsttagare i ett land som saknar en federal lagstiftning som garanterar rätt till betald semester över huvud taget.
Återigen bekräftas att företagsledarna är sina egna sämsta pr-män när de hamnar i debatten om vd-ersättningar och inkomstklyftor.
Statistiken på området är visserligen inte oomstridd. Olika siffror kastas fram. Men det går inte att ifrågasätta att ojämlikheten ökat avsevärt. Enligt den senaste utgåvan av The state of working America som sammanställs av den vänsterinriktade tankesmedjan Economic Policy Institute steg den genomsnittliga vd-lönen över 186 procent från 1992 till 2005 medan medianlönen för en arbetare steg med bara 7,2 procent, långt under produktivitetstillväxten. Institute for Policy Studies en annan tankesmedja till vänster har beräknat att en vd i dag tjänar i 411 gånger mer än en USA-arbetare.
Den demokratiske senatorn James Webb från Virginia betonade det budskapet när han för några veckor sedan gav repliken på president Bushs tevesända state of the uniontal till nationen. Webb konstaterade att när han tog sin universitetsexamen i slutet av 60-talet tjänade den genomsnittlige vd:n tjugo gånger mer än en arbetare. I dag, tillade han är det nästan fyra hundra gånger mer.
Men det är inte bara fackföreningsrörelsen närstående tankesmedjor och demokratiska politiker som tycker att det gått för långt. Tunga kapitalister och inflytelserika Wall Street-investerare stämmer in i klagokören, representerade av organisationer som Investors for Director Accountability och Council of Institutional Investors. Företagsstyrelser kritiseras för att inte ha kontroll över de fallskärmsavtal som ingås och krav ställs om större inflytande för aktieägarna över företagsledarnas löneavtal.
83-årige Charles Munger en partner till Warren Buffett, världens kanske främste aktieinvesterare håller med om att många företagsledare är ute efter att berika sig själva på aktieägarnas bekostnad.
Det är inte det att vd:ar är förskräckliga människor. Det är systemet, med en kompensationsmani som drivs av avundsjuka, som utvecklats så att det lockar fram de absolut värsta sidorna hos goda människor, säger han i en intervju med Los Angeles Times.
Det är ingen djärv gissning att det i första hand är missnöjesyttringarna i investerarleden som nått fram till kretsarna kring Vita huset. Både finansminister Henry Paulson och centralbankschefen Ben Bernanke varnar nu, om än i relativt försiktiga ordalag, för att växande inkomstklyftor kan skada USA-ekonomin och på sikt hämma den dynamik som driver på tillväxten.
Även president Bush, vars skattepolitik bidragit till att göra de rika än mer rika, har funnit för gott att knäppa USA:s överbetalda företagsledare på fingrarna. USA:s företagsstyrelser måste ta ett större ansvar för vd-ersättningarna och se till att de baseras på förbättringar i företaget och en värdeökning för aktieägarna, förklarade han när han nyligen besökte Wall Street.
Åtgärder är också på gång. Securities & Exchange Commission, USA:s finansinspektion, har aviserat skärpta regler som ska tvinga börsföretagen att redovisa företagsledningens totala villkor, inklusive alla förmåner som kan falla ut när någon slutar eller tvingas lämna en befattning. Samtidigt diskuteras olika lagförslag i kongressen inom den nya demokratiska majoriteten.
Förändringar är inte helt lätta att genomföra. Statliga löneregleringar är sällan politiskt gångbara i USA. Samtidigt har kreativiteten i företagen visat sig vara stor när det gäller att hitta kryphål för nya förmåner.
Men den debatt om vd-lönerna som kommit i gång kan ändå vara en signal om ett politiskt klimatskifte för näringslivet. Sedan Reaganomics på 80-talet i princip även när Bill Clinton var president under 90-talsboomen har den ekonomiska politiken styrts av en marknadshyllande filosofi som går ut på att när de högst upp tjänar mer så skvätter det även på de sämst ställda. Alla får det bättre även om klyftorna vidgas.
Efter demokraternas seger i förra årets kongressval finns dock tecken om att röster för en mer populistisk och utjämnande ekonomisk politik får mer gehör i väljarleden.