Genom att ta stora risker kunde banker och fonder tjäna stora pengar de senaste tio åren. Men genom att sprida och till sist dölja riskerna, bäddade de också för finanskrisen.
Finansiella marknader hanterar risk. De köper och säljer risker i form av olika typer av skuldsedlar. Skuldsedlarna har många olika namn, beroende på vem det är som lånar och hur lång tid lånet löper. Men de vanliga är obligationer och certifikat.
För att kunna sätta ett pris på skuldsedlarna måste man veta hur stor risk det finns i dem. Det görs genom datamodeller där historiska data matats in.
Hur stor risk är det att en viss typ av låntagare i en viss given situation inte klarar av att betala en viss typ av lån? Det är en typ av fråga som besvaras av modellen där svaren - plus en prognos för inflationen och den vinst långivaren begär - ger priset på skuldsedeln.
Priset varierar sedan ständigt när nya omständigheter matas in i modellen. Dessutom är olika placerare på marknaden olika villiga att ta på sig risk, vilket i sin tur påverkar priset.
Priset, räntan, är alltså ersättning för risk, men en placerare kan också minska sin totala risk genom att sprida den på fler.
Det finns olika metoder för det, men ett sätt är att ta olika typer av skuldsedlar och förpacka dem och därefter ge ut en ny skuldsedel på paketet. Lån med hög risk får "draghjälp" av lån med lågrisk och riskerna späs ut. Det är inget fel med det. Riskspridning sänker kostnaden för lån och har gjort det möjligt för även vanliga hushåll att kunna låna, till exempel till husköp.
Men, framför allt i USA, började förpackandet under 1990-talet bli mer och mer komplicerad. Hundratals, ja tusentals, olika lån förpackades till en ny obligation som i sin tur skickades vidare för att förpackas igen, med andra redan förpackade lån.
Till sist hade förpackningen gått så långt att inga datamodeller egentligen kunde räkna ut den totala risken i paketen. Det är vid den tidpunkten som sund riskspridning går över i en för världsekonomin livsfarlig bubbla.