Finanskrisen kommer att klinga av - men följderna får vi leva med i flera år. Den tyngsta kostnaden kommer att spåras i lånen till banker, andra företag och hushåll. De kommer under överskådlig tid att tvingas betala mer för sina lån.
Finanskraschen 2008. Så kommer det att stå i framtidens läroböcker; i gymnasier, på handelshögskolor och universitet.
Hur krisen uppstod, dess förlopp och följder kommer att leda till oräkneliga doktorsavhandlingar, och kanske även ett eller annat framtida ekonomipris till Alfred Nobels minne.
Men för alla oss andra kommer krisen till en början att ge en längre lågkonjunktur än vad vi annars skulle ha haft. Arbetslösheten kommer att stiga. De som får behålla jobbet kommer inte att finna större öppningar för att begära högre lön.
Det här kommer att upphöra med tiden - med tur kanske om ett eller två år.
Men andra följder varar längre.
I en värld av skulder har långivarna blivit brända. Viljan att ta risker - själva kärnan i bankers och kapitalisters verksamhet - har näst intill försvunnit.
Det här kan spåras i skillnaden mellan statens lånekostnader och bankernas. Den så kallade TED-spreaden mäter skillnaden mellan räntan banker får betala när de lånar av varandra, och motsvarande korta lån som staten får betala.
För ett år sedan var denna spread runt 0,2 procentenheter. Så mycket mer fick alltså en bank betala för ett lån, jämfört med motsvarande lån som en stat fick betala.
Efter Lehmankonkursen i september steg denna spread till över 2 procentenheter! Den sjunker nu, men är fortfarande hög.
Motsvarande gäller för Bo-spreaden, som mäter skillnaden på en bostadsobligations ränta och motsvarande statsobligation. Den nådde också 2 procentenheter, innan den häromveckan började sjunka tillbaka för att nu ligga på drygt 1 procentenhet.
Denna siffra är ändå förskräckande hög. Och den fråga som många på marknaderna ställer sig är: när är vi nere i 0,2 procentenheter (eller 20 punkter som bankfolket säger) igen?
Frågan de borde ställa sig är: kommer vi någonsin ner till 20 punkter igen?
För det står nu ställt bortom rimligt tvivel att världen har gått igenom en lånebubbla. De enorma mängderna billigt kapital som jagade avkastning gjorde att skulderna i företag, hushåll, banker och fonder, har ökat till enorma mått.
Alla de här riskerna måste packas upp, omvärderas och hanteras. Låntagare som inte kan klara sig måste gå i konkurs och dessa konkurser måste i sin tur städas undan.
Det är en lång, trög och smärtsam process och under tiden kommer det bara långsamt, mycket långsamt, bli lättare och billigare att låna. Följden blir färre investeringar, färre nya jobb och lägre tillväxt än vad världen annars hade kunnat hoppas på.
Men att komma tillbaka till 20 punkters spread är inte något att sträva efter. Det var - och är - en skadligt låg nivå.