Det har ju funnits flera konkurrerande kandidater till posten som ordförande. Hur har du upplevt den situationen?

– Det har varit lite av en berg och dal-bana känslomässigt. Det är första gången LO haft en öppen valprocedur. Jag har just tackat kongressen för att vi genomfört den mycket bättre än till exempel Socialdemokraterna gjorde.

– Vi pratar mycket mer positivt om varandra i facket. Jag tror att vi tvingas till sammanhållning. Den fackliga världen är mycket en förhandlingsvärld.

Du nämnde Socialdemokraterna. Hur ska banden mellan LO och S se ut i dag och framöver?

– Vi skiljer ju på samarbete och samverkan. Som LO-ordförande måste jag vara beredd att samarbeta med alla de politiska partierna. Om regeringen Reinfeldt ringde upp mig nästa vecka och sade att han vill ha överläggningar om hur vi ska begränsa arbetslösheten skulle jag släppa allt jag har för händer.

– Den andra delen, samverkan mellan det socialdemokratiska partiet och LO, tror vi ger oss större möjligheter att påverka samhället.

Men hälften av LO-medlemmarna röstar numera på ett annat parti än S?

– Det viktiga för oss är att kunna säga att alla andra partisympatisörer är välkomna som medlemmar. Man ska aldrig någonsin kunna säga att vi favoriserar någon som är socialdemokrat framför någon som är moderat eller folkpartist. Den dagen skulle vi få skämmas väldigt mycket.

Hur kommer LO-kollektivet att märka att de fått en ny ordförande?

– Jag hoppas att det ska märkas genom att LO ska få fram en självständig och stark röst i kampen mot arbetslösheten. Jag tror inte att opinionsbildning är att bli bra på att använda PR-byråer, jag tror det är att mejsla fram nya idéer. Det har vi kunnat tidigare. Det är bara trams att vi inte ska kunna det i dag.

– Jag ska vara väldigt självkritisk: Sedan slutet av 1980-talet har inte facket eller socialdemokraterna haft en politik för full sysselsättning. Jag märker att folk tvivlar på att jag menar allvar när jag talar om full sysselsättning. Men det går i andra länder, då ska det fan i mig gå i Sverige också.

– Vi har vant oss vid nya arbetslöshetsnivåer hela tiden. Nu har vi åtta procent. Jag vet inte exakt var den fulla sysselsättningen ligger, men det är en bra bit under fyra procent.

– Man talar om inlåsningseffekter när man sätter folk i aktiva arbetsmarknadsåtgärder. Men för mig framstår det mer och mer som att de som inte är i aktiva åtgärder är utlåsta. För de står ju inte på tå för att få jobb, de får sämre och sämre självförtroende. Vi som gick ut gymnasiet på 1980-talet fick beredskapsjobb. Det var en brygga för oss in i arbetslivet.

Är det sådana åtgärder du kan tänka dig att slåss för?

– Ja. Och då kommer folk att tycka att jag gammaldags.