Öppningen för kompetenshöjning och flexibilitet är viktigast i överenskommelsen mellan IF Metall och Teknikarbetsgivarna. Lönesänkningar kan stötta utsatta företag men hjälper däremot inte Sverige ur krisen.
Denna gång, till skillnad från 1990-talet, befinner sig Sverige inte i en allmän kostnadskris. Nu handlar det i stället främst om en kollapsad efterfrågan, både från export- och hemmamarknaden. I en viktig bransch som bilindustrin finns dessutom strukturproblem, med stor överkapacitet och inriktning på fel slags produkter.
Förtjänsten med det nya avtalet mellan IF Metall och Teknikarbetsgivarna är att det främst tar sikte på kommande behov. Outnyttjad arbetstid ska användas till kompetenshöjning som gör företagen beredda att snabbt komma i gång så snart krisen är över. Det minskar riskerna för kapacitetsbrist och flaskhalsar när efterfrågan har kommit tillbaka.
Företagen kan i stället välja att deltidspermittera hela sin personal, alltså att förkorta arbetstiderna med 20 procent. Denna flexibilitet gör det lättare att undvika uppsägningar när orderstocken inte räcker till. Bördan fördelas i så fall bredare än när man låter en mindre grupp skickas ut i arbetslöshet.
Rätt hanterat ger detta både utvecklingsmöjligheter och litet andrum. En förebild kan vara lastbilstillverkaren Scania, som på eget initiativ har passat på att höja kompentensen hos sin personal och samtidigt kunnat undvika uppsägningar.
Faran med avtalet mellan IF Metall och Teknikarbetsgivarna är samtidigt att verksamheter som inte borde överleva hålls under armarna. Strukturomvandling, som höjer nivån på hela näringslivet, bygger på att det gamla ibland måste bort för att ge plats åt det nya. Det ger skäl att vara återhållsam med att stötta krisföretag.
Lönesänkningar brukar därför ses med misstänksamhet, inte enbart från fackligt håll. Företag ska vara så produktiva att de har förmåga att betala sina anställda väl. Det ligger inget samhällsintresse i att bevara låglönebranscher, där produktionen ofta sköts bättre på andra håll i världen.
Ibland beskrivs lönesänkningar som en väg mot ekonomisk depression. Att påstå något sådant skulle dock vara en grov överdrift när det gäller avtalet mellan IF Metall och Teknikarbetsgivarna. Så stora blir inte konsekvenserna när det rör sig om lokala överenskommelser.
Men innebörden är att företagen kan avlastas en del av sina utbildningskostnader, som i stället får betalas av de anställda själva. Frågan är vilket problem som denna faktiska lönesänkning egentligen löser.
Sverige har ju numera inte påfallande höga lönekostnader jämfört med andra industriländer. Den snabba försvagningen av kronan har dessutom gett svenska företag en tillfällig konkurrensfördel. Men detta räcker inte långt när det är efterfrågan som saknas.