Den 1 maj börjar en process som ingen kan förutse hur den ska gå: EU får tio nya medlemmar och deras ekonomier ska så småningom integreras i eurozonen och Europa.
Det är med både hopp och misstro som det "gamla Europa" nu hälsar det "nya Europa" välkommet. Hoppet finns inbyggt i det politiska målet. EU-utvidgningen är i första hand ett politiskt projekt som syftar till fred. De gamla historiska antagonisterna räcker varandra handen.
Till projektet är förstås också ekonomiska förhoppningar knutna. Den mest ambitiösa är att EU ska kunna bli en så stark enhet, både politiskt och ekonomiskt, att det kan bli en jämbördig konkurrent till USA och de nya tillväxtländerna i Asien.
Men dit är det ännu långt kvar. I dagens läge både behöver och fruktar det gamla Europa det nya. Vi behöver arbetskraft; men vi är mycket rädda att denna arbetskraft samtidigt ska snylta på den välfärd som byggts upp i Västeuropa.
Alla uttrycker det inte så drastiskt som Göran Persson som talar om "social turism". Men också i kärn-Europa, till exempel i Frankrike talar nu analytiker om att så generösa välfärdssystem i längden blir för kostsamma.
Samtidigt måste det gamla Europa vänja sig vid att en del av jobben kommer att försvinna och att investerare nu väljer de nya länderna där lönekostnaderna är lägre.
Har vi inte redan haft denna situation - när Västtyskland tog på sig att integrera den östtyska ekonomin, vilket lade grunden till dagens tyska budgetunderskott?
Jo - men samtidigt har Europa nog lärt sig en del av denna integrationsprocess. Då var det ett förödmjukat DDR som skulle integreras, om vars ekonomiska effektivitet många statistiska uppgifter hade ljugit. Nu är det åtta före detta socialistländer, som i tio år fått luttras i någon form av stålbad och gjort en del misstag själva. Några, som de baltiska länderna, har visat en förvånande tillväxt och andra har stor potential. EU-inträdet har visat sig vara ett mål som länderna varit beredda att försätta berg för att uppnå.
Samtidigt finns en rad eftersläpande negativa faktorer - den höga arbetslösheten i de nya länderna är en, bristen på miljömedvetande är en annan - som gör att vi faktiskt inte vet hur svåra de kommande åren blir.
EU:s författning är inte färdig. Flera som DN talat med har yppat oro för att det inte skulle finnas någon egentlig auktoritet som kan skapa ordning i unionen. Se till att stabilitetspakten efterlevs till exempel.
Självklart ser det inte bra ut när de stora länderna inte efterlever dess krav att statsbudgeten inte får ha ett underskott som är större än 3 procent av BNP. Men arbetet i Bryssel går vidare.