Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Global utveckling

Debatt: Forskning för global utveckling är inte en biståndsgrej

Vi måste sluta tänka på forskningssamarbete med fattigare länder som i första hand en del av biståndet och göra det till en integrerad del av den svenska forskningspolitiken. 
Sverige har sedan mer än 40 år gett bistånd till forskning i utvecklingsländer, men världen präglas idag av globala utmaningar som är gemensamma i mycket högre grad än på 1970-talet. 
Det skriver Sverker Sörlin och David Nilsson, forskare vid KTH. 

Den här veckan presenterar vi en ny studie gjord åt Expertgruppen för Biståndsanalys, där vi har undersökt det svenska stödet till forskning i och om utvecklingsländer ur ett historiskt perspektiv. Syftet har varit att ge ett längre perspektiv på forskningsbiståndets roll för global utveckling, i dag och framöver. 

Forskning och innovation kommer att spela en minst lika viktig roll under de kommande åren som tidigare. Sverige kan även fortsättningsvis bidra till att bygga upp kapacitet och kunskap i låginkomstländer. Men motiven och formerna för varför och hur vi gör det behöver förändras. 

Grunden för det svenska forskningsbiståndet lades under 1970-talet. Med inspiration från framförallt Förenta Nationerna tillsatte utbildningsdepartementet 1971 en ambitiös utredning. Dess uppgift var att föreslå hur Sverige skulle stärka forskning som bidrog till att lösa problemet med ”underutveckling” i fattiga länder. 

På basis av utredningen inrättades SAREC, beredningen för u-landsforskning, år 1975. SAREC blev en självständig myndighet 1979 med finansiering från biståndsanslaget, trots motstånd från en rad remissinstanser, inte minst från biståndsmyndigheten SIDA. Ett viktigt skäl var att ett självständigt SAREC kunde agera friare och undgå de regler som riksdagen hade satt upp för SIDAs biståndsstyrning. 

I takt med att biståndsbudgeten växte byggde SAREC upp sin verksamhet. Vid mitten av 1980-talet hade SAREC etablerat en modell för det svenska forskningsbiståndet bestående av tre huvudsakliga komponenter: 

Bilateralt samarbete för att bygga forskningskapacitet i ett antal låginkomstländer. 
Stöd till regionala och globala forskningsorganisationer inom till exempel jordbruk, hälsa och samhällsvetenskap. 

Stöd till utvecklingsforskning vid svenska universitet och högskolor. 

Vi finner att modellen i sina huvuddrag har bestått sedan dess. Desto större omvälvningar har skett på det organisatoriska planet. SAREC och flera andra myndigheter slogs ihop med SIDA 1995 för att bilda dagens Sida. Från 2013 fick Vetenskapsrådet ansvar för det bistånd som kanaliseras till svenska lärosäten. 

Trots dessa förändringar är strukturen på dagens forskningsbistånd förbluffande lik den för trettio år sedan. 

Även volymerna uppvisar kontinuitet. Forskningsbiståndet har över perioden utgjort cirka tre till fyra procent av det totala biståndet, med en vikande trend på senare år. Anslagen för forskningsbistånd är 930 miljoner kronor för 2017. 

Fördelningen mellan de olika komponenterna är stabil över tid, med drygt hälften av medlen till globala organisationer, 30 procent till biståndsländerna själva och resten, mellan 10 och 15 procent, till svenska forskare. 

I stora drag har verksamheten samma målsättning nu som 1975, nämligen att bidra till stärkt forskning av relevans för fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling i låginkomstländer. 
Kanske har SAREC-modellen bestått så länge för att den lyckats väl i denna målsättning. Kontinuitet och stabilitet är inte i sig ett tecken på problem och många av de tankar som tänktes på 1970-talet äger ännu sin giltighet. Men vi tror att det nu finns en rad anledningar att tänka om. 

För det första är de globala utmaningarna idag av en annan karaktär. De påverkar både fattiga och rika och problemen är komplext sammanvävda. Klimatförändring, vattenbrist, flyktingströmmar, terrorism, finansiell instabilitet, biologisk utarmning; listan kan göras lång. 

Solidaritet och rättvisa räcker inte som motiv när problemen inte längre finns på andra sidan jorden. Problemen och deras orsaker har en ojämn, global geografi och står att finna lika mycket i vår del av världen som i Afrika eller Asien. För att lösa gemensamma och komplexa problem bör vi samarbeta mer med forskare i låginkomstländer. 

För det andra har forskningsbiståndet blivit isolerat från den övriga forskningsarenan. Detta har påtalats gång på gång under fyrtio år, ändå har problemet bestått. Inte heller Politiken för Global Utveckling (PGU) som antogs av riksdagen 2003 ledde till nämnvärd förbättring. Samarbetet med låginkomstländer behöver därför bli en del av vår nationella forskningspolitik, snarare än att hanteras som ”en biståndsgrej”. 

För det tredje är dessa länder strategiskt viktiga. I takt med att forskning och innovation internationaliseras behöver Sverige utveckla samarbetet inte bara med prestigefyllda lärosäten i rika länder utan även med snabbt växande låginkomstländer. Där sker idag mycket innovation och det är där våra framtida studenter, entreprenörer och handelspartners finns. 

Förutsättningarna har aldrig varit bättre för ett omtag. Regeringen signalerade 2016 en nystart för PGU. Regeringens forskningsproposition visade ambitioner att ta sig an de globala utmaningarna även om forskningsbiståndet ännu en gång lämnades utanför. 

Den här veckan tillträder också Carin Jämtin som Sidas nya generaldirektör. I sin roll som biståndsminister var hon en gång i tiden med och sjösatte PGU. Vi önskar Carin Jämtin lycka till på sitt nya jobb och uppmanar henne att snart tala med ansvariga ministrar på utrikes-, utbildnings- och näringsdepartementen om hur Sverige bäst stödjer forskning och innovation kring globala utmaningar. Vi tror det är hög tid. 

Forskningsbistånd 

Det svenska forskningsbiståndet uppgår 2017 till 930 miljoner kronor. 

Av dessa disponeras 765 miljoner av Sida och 165 miljoner av Vetenskapsrådet. 

Universiten i Lund, Uppsala, Göteborg, Stockholm, Karolinska Institutet och Sveriges Lantbruksuniversitet är de svenska lärosäten som fick mest biståndsfinansiering från Vetenskapsrådet under 2015. 

Sida har i dag avtal om forskningssamarbete med Etiopien, Mocambique, Bolivia, Rwanda, Uganda och Tanzania. 

Rapporten kan laddas ner här: 

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.