Guldspaden, ett av de mest prestigefyllda prisen i svensk journalistik, gick i år till DN:s Knut Kainz Rognerud.
Hans grävande reportage gav genklang i hela samhällsdebatten.
Juryns motivering var "För effektiv demaskering av fackbossar som ställer sig själva först i bostadskön och därmed vanärar minnet av en generös arbetarkvinna".
Det började med ett tips från en arg fackmedlem. Efter drygt en månads hårt arbete hade en härva fastighetsfiffel vars trådar gick långt in i LO-borgen rullats upp.
Artiklarna om Anna Johansson-Visborgs stiftelse handlade om hur en stiftelse som skulle fördela lägenheter till behövande och utsatta kvinnor i själva verket fördelade lägenheter till fackligt aktiva, till socialdemokrater och till deras barn. Affärerna väckte starka reaktioner.
Förutom de ungefär 100 samtal och intervjuer Knut Kainz Rognerud själv gjorde under arbetsts gång fick han mellan 300 och 400 telefonsamtal och e-posten svämmade över alla bräddar.
- Jag blev överraskad av reaktionen. Det var som att dra ut en propp. Men samtidigt är det inte svårt att förstå. Jag blev själv upprörd. Har de ingen skam i kroppen, tänkte jag. Det handlade ju om svek. Om att att förråda en arbetarkämpe.
Att vara djupt engagerad i det man skriver om kan vara ett problem som ställer krav på professionallitet.
- Kraven på saklighet i det man skriver blir ju om möjligt ännu högre, säger Knut Kainz Rognerud.
Artiklarna om fastighetsaffärerna har bidragit till att DN anklagats för kampanjjournalistik, att granskningen av företeelser inom arbetarrörelsen skulle vara politiskt grundade.
- Det är alltid så makten reagerar. När jag skrev om svenskt Näringslivs ordförande Sören Gyll och hans konkurstrixande eller hur moderaterna misskötte ekonomin i Stockholms landsting fick man liknande reaktioner från det hållet. Att sedan DN:s ledarsida driver sin linje är en annan sak. Det är inget vi har med att göra.
Men i en mening kan man ändå tala om en kampanj, menar han.
- Det är ju en kampanj för de utsatta kvinnornas rätt och mot maktmissbruk.