Alan Greenspan beskriver i sin bok hur han hade stora förhoppningar när George W Bush tillträdde som president i början av 2001, men att dessa inte infriades. Han är besviken på att Bushadministrationen har fört en släpphänt utgiftspolitik och låtit budgetunderskottet växa. Särskilt negativt är, enligt honom, att presidenten inte utnyttjade den vetorätt mot kongressen som finns inskriven i USA:s konstitution:

"President Bush fortsatte att anvisa sin administration att uppfylla de löften som han hade avgett under sin valkampanj 2000: att skära ner skatterna, stärka det nationella försvaret och inkludera receptbelagda läkemedel i Medicare. Dessa mål hade inte varit orealistiska i ljuset av stora och prognostiserade överskott. Men överskotten var borta mellan sex och nio månader efter det att George W Bush hade installerats. Och i en reviderad värld av växande underskott var målen inte längre helt lämpliga. Han fortsatte likafullt att sträva mot sina löften under presidentvalskampanjen.

För mig var det mest oroande både kongressens och administrationens beredvillighet att överge skattedisciplinen. Fyra års överskott hade gjort sparsamhet till en allt större bristvara på Capitol Hill. Överskott är oemotståndliga för tjänstemän som livnär sig på den politiska ”gratislunchen”. Jag kan inte räkna hur många brev jag fick från Capitol Hill under 1990-talet som skisserade ett eller annat program för att spendera mer eller beskatta mindre, och där kravet på finansierade utgifter uppfylldes med något dunkelt finansiellt konstgrepp, vars syfte var att dölja kostnaderna för programmet. I kongressen hade den dubbla bokföringen blivit en bortglömd konstart.

Så småningom slutade man hyckla. Under Clintonadministrationens sista år hade kongressen struntat i sitt självpåtagna utgiftstak för att lagstifta om ytterligare en biljon dollar i beräknade utgifter under tio år. Utan dessa utgifter skulle det rekordstora överskottet om 237 miljarder dollar år 2000 ha varit ännu större. Med George Bush kom sedan skattesänkningarna utan motsvarande sänkta utgifter, och i efterdyningarna till den
11 september ännu mer frikostiga utgifter.”

***

”Det finns ett botemedel mot överdriven lagstiftning: det kallas presidentens veto. Vid samtal bakom kulisserna med högre ekonomiska tjänstemän gjorde jag ingen hemlighet av min åsikt att president Bush borde avslå ett par lagförslag. Det skulle skicka ett budskap till kongressen om att den inte hade carte blanche för utgifter. Men det svar jag fick från en högre tjänsteman i Vita huset var att presidenten inte ville utmana representanthusets talman Dennis Hastert. ’Han tror att han kan styra honom bättre genom att inte sätta sig emot honom’, sade tjänstemannen.
Och det blev faktiskt ett kännetecken för Bushs presidentperiod att inte utnyttja vetomakten: under nästan sex år i Vita huset stoppade han inte ett enda lagförslag. Detta var utan motstycke i modern historia. Johnson, Nixon, Carter, Reagan, George H W Bush, Clinton – alla hade lagt sitt veto mot dussintals lagförslag. Och Jerry Ford hade inlagt veto mot allting inom synhåll – mer än sextio lagförslag på mindre än tre år. Trots att han mötte stora demokratiska majoriteter i kongressens båda kamrar, möjliggjorde detta för honom att utöva en hel del makt och styra lagstiftarna i riktningar som han ansåg betydelsefulla. Enligt min mening var Bushs taktik att samarbeta och inte konfrontera ett stort misstag – det kostade nationen en motviktsmekanism som är väsentlig för skattedisciplinen.”