Ari Kardasis, 48, visar stolt upp en ring han har gjort. Han har jobbat med guld sedan han var 15 år. Han gör både egna smycken och säljer andras. Men affärerna täljer inte längre guld.
– Försäljningen har sjunkit med 50 procent, säger han dystert.
Vi sitter på hans och frun Mandi Kanelopoulous terrass strax utanför Tripoli, en halvtimme från Aten. Mandi, 45, bjuder på spenatpaj. Höstvinden fläktar ljummet.
Men ekonomiskt är klimatet allt bistrare. I veckan kan det avgöras om Grekland får sin nästa utbetalning av nödlånet från EU och IMF. Utan de 8 miljarder euro kan landet inte betala sina räkningar och bankrutten är ett faktum. Och det är inte bara staten som står på konkursens rand. Många småföretag går på knäna när konsumtionen sviktar. Snaran dras åt kring de offentliganställda och på onsdag tar de till gatan för att protestera igen.
För Ari Kardasis och Mandi Kanelopoulou svider krisen svårt. Tidigare kunde Ari leva på sina guldaffärer, medan Mandi Kanelopoulou var hemma med de tre barnen. Nu går inkomster och utgifter knappt jämnt upp.
För att dryga ut kassan har familjen börjat med biodling och funderar på att lägga ned guldhandeln helt.
Vi besöker guldsmedsaffären i Tripoli. Här är flera affärer igenbommade. Ari bedömer att 20 procent har stängt inne i centrum. In mot staden är det ännu flera, sju av tio, säger han.
Små och medelstora företag utgör den största delen av den grekiska ekonomin och Ari och Mandi tycker att synen på greker som lata är orättvis. De snittar på 60–65 timmar i veckan.
– Men visst, det har funnits de i offentlig sektor som gått till jobbet på morgonen, hängt kavajen på skrivbordsstolen och gått ned till närmaste kafé, säger Mandi.
Hela samhället måste organiseras om, menar Ari och Mandi.
– Vid valen gav partierna löften om höga löner och utvecklade ett kundförhållande till väljarna. För att få jobb i offentlig sektor handlar det om att muta politikerna och ingen straffar dem för det. Nu begär de att vi ska betala hela deras nota.
Ett exempel på alla fel är den höga månadskostnaden för att döttrarna måste ta privata extralektioner efter skolan för att få diplom i engelska. För det betalar de 1.000 euro i månaden.
– Skatterna får vi inget tillbaka för. Vi bor åtta kilometer från Tripoli och har inte ens kommunalt avlopp.
Den omtalade skatteflykten tror Ari och Mandi att politikerna kan hindra om de vill. Men de har hellre gynnat de stora.
– Nu har de kommit på att bensinmackarna ska ha kassaapparater och ge kvitton. Men de stora raffinaderierna har de inte kontrollerat.
De räknar inte med att barnen får något jobb bara för att de läser på universitetet. Ungdomsarbetslösheten är 40 procent.
– Men det är ändå bra att de utbildar sig. Om folket är utbildat kanske vi får bättre politiker i framtiden, säger Ari.