”People have the power” med Patti Smith spelas på hög volym på Omonia-torget i centrala Aten innan Syrizas partiledare Alexis Tsipras i vit skjorta och med tandkrämsreklamsleende träder in på scenen under jubel och intensivt flaggviftande.
Men frågan är hur maktfulla det grekiska folket känner sig när de bara drygt en månad efter förra valet än en gång går till valurnorna för att visa vem de vill ska leda demokratins vagga, Grekland.
Förra gången misslyckades politikerna med att bilda regering och sedan dess har landet levt i ett vakuum. Situationen blir allt mörkare. Gatorna i Aten är eftersatta, sopbergen växer, bristen på medicin i apoteken blir alltmer akut. För en del med allvarliga sjukdomar är läget en katastrof.
Därför är det med tungt huvud som grekerna går till valurnorna, många verkar ha förlorat hoppet och om de har något ligger det långt bortom horisonten.
– Folk ler inte längre här i Grekland, vi som tidigare var kända för vår gästfrihet och vårt goda humör, nu måste vi be för varje dag, säger skulptrisen och lärarinnan Vasilika Perka allvarligt.
Kanske är det därför vänsteralliansen Syriza har ökat så starkt. Vid förra valet, i maj, ökade partiet från 4,6 till 16,8 procent och blev näst största parti. Den här gången spås de i en del opinionsundersökningar få flest röster av alla.
Dess 38-årige ledare står för något nytt och har den stora fördelen av att inte vara märkt av att ha suttit i de regeringar som dragit ner Grekland i dagens djupa svacka. Politiker som har misskött statens finanser, belönat sina vänner och använt sig av ett klientsystem där vänskap går före kunskap.
– Han berättar sanningen och är inte en del av historien. Det är en ny person som ger oss hopp. Jag tror på honom. Han säger vad han tänker göra, säger Nikos Dimopoulos, pensionär och tidigare anställd på grekiska centralbanken.
När Alexis Tsipras valtalar är det med ett leende på läpparna och han understryker ofta att han står för något nytt, till skillnad från Antonis Samaras och Evangelos Venizelos, ledare för de två partier, Nea demokratia och Pasok, som växelvis styrt Grekland sedan andra världskriget.
– På söndag vänder vi blad i historien. De som förpestat Grekland med sin skrämselpropaganda ska bort. Samaras och Venizelos har inget att ge folket längre. Vi har aldrig varit med i några skandaler. De har dragit Grekland hit, de har plundrat och satt folket i fattigdom. De tog den grekiska flaggan och gav den till Merkel, skanderar han och applåderna åskar.
Men även om Tsipras parti blir störst och därför får de 50 extra mandat som tilldelas valets största parti måste han samarbeta med båda eller något av de partier han nu spyr galla över. Många greker efterlyser dessutom att politikerna lägger stridsyxorna åt sidan.
– Det bästa vore en koalition mellan alla partier. Men då måste vi lägga alla gamla skiljaktigheter bakom oss, säger Theodoros Angelidis, revisor som tänker rösta på Syriza.
Ett har de gemensamt, de tre största partierna vill ha kvar Grekland i euron. Men Tsipras utmärker sig genom en tro på att kunna riva upp det avtal landet har med EU och IMF, där en plan om hur statsskulden ska minskas genom besparingar och privatiseringar ingår. Hittills har beskedet från EU och IMF varit nej. Och utan utbetalningar från räddningslånen tar Greklands pengar slut i slutet av juni, landet kan inte betala ut pensioner och löner till statsanställda och konkursen är ett faktum. Då är frågan om Grekland kan vara kvar i euron, vilket 80 procent av grekerna vill.
För det tidigare maktpartiet Pasok ser läget dystert ut. Vid förra valet rasade stödet från 44 till 13 procent.
– Det är ansvarets ensamhet, säger Eleni Christidou, ansvarig för partiets internationella relationer, där hon sitter tillsammans med fem andra valarbetare under partiets valtält i ett smällhett Aten.
Hon anser att Pasok får betala ett högt pris för att ha tagit ansvar och inlett den tuffa besparingspolitik som räddningslånen från EU/IMF för med sig, en politik som även Nea Demokratia skrivit under på.
Nea demokratia har sin valstuga på Syntagmatorget där många välbesökta och stundtals våldsamma demonstrationer mot besparingar hållits. Volontären Eleni Skiada väljer partiet för att hon vill att Grekland ska vara en del av Europa.
– Grekland står för bara 2 procent av BNP i Europa. Att vara en del av en större marknad är enda sättet för att vi ska kunna växa. Det skulle vara en katastrof om vi blir första landet att lämna euron. Vi skulle lida, varor som vi importerar skulle bli dyrare, som medicin och bensin.
Samtidigt som politikerna anklagar varandra pågår en allt svårare vardag. Allt fler går utan jobb, självmorden ökar, soppköken får allt fler besökare och hemlösheten är synlig. Affärer slår igen, färre har råd att konsumera, unga flyr landet och de som kan flyttar sina sparpengar till konton i utlandet, rädda för en övergång till drakmer.
Trebarnspappan Angelos Angelou är en av många som drabbats hårt.
Kvinnoklädesaffären som han ärvde av sin mamma och som han drev med sin fru slog han igen förra året.
– Det blev för dyrt för grannskapet att handla i affären. I många familjer har åtminstone en part förlorat jobbet. Länge klarade vi oss för att vi funnits i kvarteret länge, hade hög kvalitet och var kända, men till sist gick det inte, säger han.
Angelos Angelou skakar på huvudet när jag frågar om framtiden.
– Jag vet inte, om inget dramatiskt händer har vi inte mycket till framtid. Om alla emigrerar, vem ska då producera något så att vi får vår rikedom tillbaka? Vi blir en koloni, eller, vi är redan en koloni i EU.
Men så rycker han upp sig.
– Vi har den godaste olivoljan i världen, vi har grönsaker, mineraler. Vi är rika. För guds skull, det finns lösningar.