Hälften av alla långtidsarbetslösa får ingen dokumenterad hjälp att hitta jobb. Det betyder att Arbetsförmedlingen misslyckas med en av sina viktigaste uppgifter. Bland de utrikes födda lämnas 55 procent mer eller mindre vind för våg. Det framgår av en intern rapport från myndigheten som DN tagit del av.
– Så här ska det givetvis inte vara, säger Arbetsförmedlingens biträdande generaldirektör Jan-Olof Dahlgren till DN.
Rapporten, som var färdig redan i april, klassas som internt arbetsmaterial, och har ännu inte föredragits för generaldirektör Angeles Bermudez Svankvist. Enligt DN:s källa talar upprörda röster inom myndigheten om mörkläggning, och menar att förmedlingens arbete i dag till största delen består av kontroller och försök att frisera arbetslöshetssiffrorna.
Det dementerar Jan-Olof Dahlgren:
– Så är det inte, studien fångar de brister vi redan sett och nu är på väg att försöka åtgärda, säger han.
– Det är sant att vi de senaste åren inte kunnat sätta av tillräckligt mycket tid eller kraft för att ge de arbetslösa det stöd som många behöver. Vi har ett orimligt antal sökande per förmedlare. Men för i år har regeringen kraftigt höjt vårt anslag, sedan i november har vi anställt nära 2.000 nya medarbetare. När de kommer in i arbetet räknar vi med att kunna förbättra vår service.
Hela 49 procent av rapportens 600 slumpmässigt utvalda långtidsarbetslösa saknar i sina obligatoriska handlingsplaner helt registrerade aktiviteter. Här finns ingen dokumentation om personens jobbsökarstrategier och ansökningar. Detta trots att nio av tio erbjudits tjänsten ”Söka arbete”, med jobbcoachning, uppföljning av sökta arbeten, jobbklubbar, anvisningar, rekryteringsträffar etcetra.
Antalet anvisningar till jobb är ”ytterst få”. Vad gäller uppföljning av sökandet har många inga aktiviteter alls. För dem som har det går det ofta fyra månader mellan kontakterna med handläggaren. Detta trots att det direkta stödet från handläggaren ofta är A och O, enligt regeringens egen utvärderingsmyndighet IFAU.
Att döma av granskarnas enkät med berörda arbetsförmedlare tycks det heller inte vara en fråga om slarvig dokumentation: tre fjärdedelar av arbetsförmedlarna kände inte till några aktiviteter som inte framgick av anteckningarna.
Förmedlingens egna granskare, fyra erfarna arbetsförmedlare, konstaterar att de allra flesta av de 600 arbetslösa tillhör utsatta grupper med betydligt större hjälpbehov än vad som presterats: Alla har varit inskrivna i minst åtta månader, och många talar dålig svenska.
Men ytterst få har erbjudits tjänster som ”Förbättra ditt arbetssökande”, Vägledning till arbete”, ”Utbildning till arbete” eller ”Klargöra dina arbetsförutsättningar”, vilket de enligt rapportförfattarna skulle ha behövt.
Dessutom håller mindre än en av tio handlingsplaner måttet vad gäller den obligatoriska bedömningen av arbetsmarknaden och vad den innebär för den enskilde sökandens möjligheter att hitta ett jobb.
I enkäten till arbetsförmedlarna bekräftas frustrationen över de bristande möjligheterna att erbjuda hjälp. Den enskilt viktigaste förklaringen sägs vara brist på tid – för mycket administration – och för många sökande. Många efterlyser också särskilda aktiviteter för arbetssökande med dåliga svenskkunskaper.