Joel Bergling bor i en trea i Skarpnäck i södra Stockholm. Den delas med fyra andra. Något annat räcker inte pengarna till. Sedan i november, när han blev arbetslös, har han 3.000 kronor i månaden att leva på. Det ska räcka både hyra, mat och annat nödvändigt.

När jag var tonåring trodde jag att jag skulle ha både hus och jobb när jag fyllt 25 år. Inte trodde jag att jag skulle vara utan jobb och bo en trea med tre andra.

Men Joel Bergling tillhör den generation som kanske fått känna av 90-talets krisår mer än många andra. Krisen kom precis när han skulle ut i arbetslivet.

Jag minns att Platsjournalen i Gävle, där jag bodde då, plötsligt krympte från 30 sidor till fem. Fyra av dem handlade om utbildning.

Själv har han gått en projektledarutbildning i Danmark. Den har åtminstone gett honom jobb som översättare. Men det jobbet drogs in i höstas, delvis som en följd av krisen i it-branschen. Någon normal a-kasseersättning blir det inte heller för den som tidigare mest haft arbetspraktik. Det berättigar inte till a-kassa. Och tiden som anställd har varit för kort.

Många av Joels kompisar har det som han. För dem är både egen bostad och körkort en ouppnåelig dröm. Priset på körlektioner har ökat dramatiskt under 90-talet. En orsak är EU-medlemsskapet som krävde att körlärarna tog ut moms för sina tjänster.

Det är inte många jag känner som har haft råd att ta körkort, konstaterar Joel Bergling. Men att inte ens kunna köra bil är ju också en begränsning när man ska ha ett jobb.

Att hitta lösningar på det problemet och annat som missgynnar unga på arbetsmarknaden borde vara viktigare för politikerna än att tala om skattesänkningar, tycker han.

Sänkt skatt betyder inget för mig, och inte för sjukvårdsbiträdet heller. Hon tjänar högst en 50-lapp på det. De som gynnas är bara de som redan har pengar och höga inkomster. Det skulle öka klyftorna ytterligare.