G20-mötet kan leda till vapenvila i valutakriget, men knappast till varaktig fred. Ingen har intresse av att förvärra läget, samtidigt som det saknas lösningar som alla accepterar. Så ser det ut inför toppmötet som inleds på torsdag.
På torsdag börjar G20-ländernas toppmöte, under ledning av Sydkorea. Världens alla viktigaste politiska ledare ska delta, alltifrån USA:s president Barack Obama till kinesiske presidenten Hu Jintao. Från Europa kommer tyska förbundskanslern Angela Merkel, franske presidenten Nicolas Sarkozy, brittiske premiärministern David Cameron och hans italienske kollega Silvio Berlusconi.
Nytt är att ett toppmöte för G20 för första gången äger rum i ett land som står utanför den inre kretsen av etablerade industriländer. Sydkorea är både framgångsrikt och uppåtsträvande, men har aldrig tidigare haft denna ordföranderoll.
Man tar sitt värdskap på största allvar, vilket märks genom både ett väldigt säkerhetspådrag och mängden av uppmärksamma guider runt om i Seoul.
– Sydkorea vill verka som en brygga mellan de starka intressen som finns representerade. Alla de stora globala frågorna kan inte lösas vid samma tillfälle. Men det gäller att se till att G20-mötet inte uppfattas som misslyckat, säger Yoonson Lee som är forskare vid Korea Institute of Finance.
Sydkoreas roll beskrivs också som att man politiskt är nära allierat med USA men ekonomiskt står närmare Kina. Sydkoreanske presidenten Lee Myung-bak tillhör dock de få som har visat sympati för det amerikanska förslaget om att sätta ett tak för G20-ländernas överskott och underskott mot omvärlden.
Men motståndet från Brasilien och Tyskland fällde ändå avgörandet – och USA har fått ge med sig.
Det kan betyda att inget riktigt konkret kommer ut ur toppmötet när det gäller lösningar på det så kallade ”valutakriget”. Om Kina ska skriva upp värdet på yuanen så sker det inte i Seoul, utan genom ett beslut som senare fattas i Peking.
USA har redan, genom sitt färska centralbanksbeslut att köpa statsobligationer, visat att man sköter penningpolitiken på egen hand – oavsett vad andra tycker när dollarn försvagas.
Debattens tyngdpunkt ser dock ut att förflyttas från valutakurserna till att gälla de globala obalanserna i stort. Då betyder det mer att USA har ett alltför lågt sparande, vilket kommer till uttryck i landets stora budgetunderskott. Kina sparar, å andra sidan, för mycket och bygger upp en gigantisk vakutareserv.
Följden av dessa obalanser är att strömmar av spekulativt kapital, ”hot money”, tillfälligt söker sig från land till land. Men framför allt tillväxtländerna vill slippa dessa pengar, eftersom de minst lika snabbt kan flöda ut igen. I Brasilien, Thailand och Turkiet har lösningen blivit tillfälliga regleringar som ska sätta stopp – och Sydkorea följer snart efter.
Globalt fungerande regler för det finansiella systemet tillhör vad sydkoreanerna kommer att driva vid G20-mötet. Likaså vill man att de länder vars ledare samlas i Seoul ska göra gemensamma åtaganden i utvecklingsfrågorna. Där kan Sydkorea, som ännu på 1960-talet tillhörde världens allra fattigaste länder, framhålla sin tillväxtmodell som ett föredöme.
Någon mer sådan chans ges sedan inte.