När euron sjösattes 1999 (till en början utan sedlar och mynt) var det den första gemensamma valutan i denna väldiga skala. Oron för kollaps hade varit stor, inte minst i Tyskland. Den avgörande drivkraften var politisk. Valutan skulle underlätta integrationen mellan länderna.

I Sverige däremot, där de politiska argumenten för EU rent allmänt varit svagare än i unionens kärnländer, låg fokus inför euroomröstningen 2003 på de ekonomiska argumenten.

I teorin behöver de länder som ingår i en valutaunion vara ekonomiskt sammanbundna från början, och de bör följas åt någorlunda genom en konjunkturcykel. Man talar om ”optimala valutaområden”. I praktiken har det visat sig svårt att slå fast vad ett sådant är.

I valutaunionen försvinner de enskilda ländernas möjlighet att styra ekonomin med hjälp av räntan. Centralbanken i Frankfurt sätter räntenivån, även om de faktiska marknadsräntorna kan variera lite grann. Överhettade euroländer får samma räntenivåer som stagnerande euroländer.

När räntevapnet är borta, liksom möjligheten att låta den egna valutan tappa eller öka i värde för att främja eller dämpa export och import, måste länderna använda finanspolitiken för att påverka ekonomin: staten utvidgar eller stryper verksamheter och höjer eller sänker skatter, och lönerna kanske måste justeras.

Ett land som slarvar med sina statsfinanser skulle kunna åka snålskjuts på de duktiga länderna i valutaunionen, eftersom syndaren inte behöver riskera impopulära räntechocker eller valutaras. Därför drevs inför sjösättningen skarpa regler fram för att stämma i bäcken – främst under påtryckning från Tyskland: statens underskott skulle inte få överstiga 3 procent av BNP, och statens skuld skulle inte få överstiga 60 procent av BNP.

Men i själva verket föddes euron med obalanser inom sitt område. Belgien och Italien hade redan från början statsskulder långt över 100 procent av BNP. Den tyska återföreningen fortsatte att anstränga Tysklands ekonomi ordentligt. Det tyska offentliga underskottet översteg mycket riktigt gränsvärdet redan för flera år sedan, liksom det franska. Men i de två stora ländernas fall uteblev de böter som dessförinnan hade tilldömts lilla Portugal, som också syndade med finanserna långt före den nuvarande krisen.

De skarpa statsfinansiella reglerna tolkas i praktiken flexibelt. Ett land som har dåliga siffror men kan göra troligt att det är på väg åt rätt håll frias. Det hela kokar alltid ner till politiska bedömningar.

Att det är si och så med den ekonomiska harmonin inom euroområdet är alltså inte något nytt. De länder som nu står i centrum för uppmärksamheten har dessutom olika grundproblem.

Italien har förutom sin enorma statsskuld en delvis föråldrad näringslivsstruktur. Portugal har länge dragits med alltför stora offentliga underskott. Både Irland och Spanien har drabbats av spruckna fastighetsbubblor, men Spanien kritiseras ibland därtill för att skydda arbetstagare så mycket att arbetsmarknaden låser sig.

Inget av dessa länder har emellertid försökt dölja problem inför de övriga eurokollegerna. Vad som gör fallet Grekland extra besvärande för valutasamarbetet är att landet tricksat med siffrorna och fört de andra bakom ljuset. Underskotten var kanske i flera år mer än dubbelt så stora som de inrapporterade. Många ångrar säkert att landet släpptes in i klubben. Men nu är det för sent. Skadan måste repareras.

Till försvar för euroområdets funktionssätt kan anföras att valutan i allt väsentligt hittills trots allt varit en succé. Dess värde mot dollarn har efter ett inledande tapp stadigt stärkts, och den används alltmer som reservvaluta i omvärlden. De hårdaste skeptikernas förutsägelser om en kollaps inom några år har kommit på skam.