Hade det bara hängt på turerna i AMF-pension hade Wanja Lundby-Wedin antagligen kunnat rida ut stormen. Det hade räckt med att lämna AMF:s styrelse.
Det är inte med alltför tungt hjärta Wanja Lundby-Wedin nu lämnar ett antal uppdrag. Att sitta i styrelser hör inte till det hon betraktar som fackens kärnverksamhet. Även om de vanliga LO-medlemmarna varit uppretade har hon haft stöd av förbundens ordförande. Men två saker har tillstött som gör att hon är mer pressad än tidigare.
Sedan opinionssiffrorna för socialdemokraterna har gått ned har det som hon brukar kalla ”vårt parti” vänt henne ryggen. Det känns antagligen mycket tungt för henne.
Uppgifterna om att den förre avtalssekreteraren Erland Olauson fick en kraftig lönehöjning det sista halvåret och på det viset lyckades höja sin pension har retat upp många också långt upp i LO-förbunden. Stödet för henne är inte längre lika självklart längre.
Till skillnad från besluten i AMF var detta en fråga som hon ensam måste ta ansvar för.
Erland Olauson har för övrigt en förmåga att finnas med i bilden närhelst det blåser snålt kring Wanja Lundby-Wedin. Han var inblandad när en granskning visade att LO-toppar smitit före i kön till förbundens lägenheter, han satt i AMF Pensions ersättningskommitté som beslutade om pensionen för vd Christer Elmehagen och han avslutade sin tid på LO med ett avtal som trissade upp hans egen pension.
När han nu gått i pension har Erland Olauson inte visat några tecken på att frivilligt bli syndabock och försöka ta fokus från Wanja Lundby-Wedins bekymmer.
I stället får hon själv med rätt eller orätt klä skott för socialdemokraternas nedgång.
Att gårdagens möte fortsätter när förbundens ordförande haft tid att konsultera sina styrelser betyder att saken är långt ifrån utagerad. Frågan om hon ska sitta kvar som LO:s ordförande är helt öppen. Söndagens pressmeddelande visar att hon tänker ta kampen, men utan LO-förbundens förtroende blir det inte möjligt.