Den senaste tidens hantering av eurokrisen har inte varit någon uppvisning av enighet. Särskilt oroande är hur Tyskland, ekonomiskt tyngst i euroområdet, har isolerats och söker sin egen väg.
Utan aktiv tysk medverkan kan ingen fungerande lösning uppnås.
Tyskland väcker irritation bland många av euroländerna. Det handlar om hur tyskarna ser till egna intressen och vägrar att ta på sig rollen som ekonomisk motor för Europa.
Den tyska ekonomin är exportinriktad och dess konkurrenskraft har ökat, medan kostnaderna på andra håll har fått skena i väg.
Under senare tid har Tysklands vilja att ställa upp för krisländerna i Sydeuropa ifrågasatts. Det dröjde innan man gav klartecken för stöd till Grekland, samtidigt som läget där hann förvärras.
Förbundskansler Angela Merkel anklagades för att prioritera delstatsvalet i Nordrhein-Westfalen, som hon dessutom förlorade.
Ändå är det förvånandehur Tyskland blev överkört när Europeiska centralbanken, ECB, nyligen bestämde sig för att börja köpa grekiska statspapper på andrahandsmarknaden.
Chefen för tyska Bundesbank Axel Weber, som ingår i ECB:s styrande råd, har öppet kritiserat beslutet. Själva tanken att finansiera budgetunderskott med sedelpressarna är för tyskarnas del helt oacceptabel, beroende på deras minnen av 1920-talets hyperinflation.
Nu har Tyskland gett igen genom sitt ensidiga beslut att förbjuda så kallade naken blankning, alltså försäljning av värdepapper som man ännu inte innehar. Som EU-kommissionären Joaquin Almunia, på besök i Stockholm, betonar är det inte ställningstagandet i sig som väcker starka invändningar, utan den totala bristen på konsultationer.
Tyskarna visar att de inte bryr sig om andra länder som drabbades av en kraftig börsnedgång.
Gnisslet mellan Tyskland och övriga euroländer ger underlag för spekulationer om att tyskarna skulle vara på väg att tröttna på euron och i stället söka sig tillbaka mot gamla D-marken.
Förmodligen rör det sig om helt ogrundade gissningar, men de öppnar ändå för ett dystert scenario där valutaunionen spricker och Europa hotas av ekonomiskt kaos. Även här finns historiska spår som förskräcker, men från 1930-talets konkurrensdevalveringar som fördjupade depressionen och banade väg för ännu större katastrofer.
Ingen vill ta ansvaret för att något liknande ska hända. Det är ett avgörande skäl till att Tyskland och de andra euroländerna kan väntas ta sig samman och söka lösningar som räddar valutaunionen.
Resultatet måste i så fall bli skärpta regler och striktare krav som hindrar uppkomsten av ytterligare ekonomiska obalanser.
Det räcker inte att återupprätta EU:s stabilitets- och tillväxtpakt, med dess gränser för storleken på budgetunderskott och statsskuld.
Om man vill verka förebyggande, så behövs även kontroll över euroländernas ekonomiska utveckling i stort. Annars går det inte att förhindra fastighetsbubblor såsom i Irland och Spanien eller väldiga underskott mot omvärlden såsom i dag i Portugal.
Grekland är ändå det mest akuta problemet, där euroländerna och Internationella valutafonden, IMF, har tvingats ingripa. Inget annat land är till närmelsevis så beroende av utländska långivare (se grafiken).
Det ger en mycket större sårbarhet än för andra skuldsatta länder, som har många av sina långivare inom landet.
Ännu en kris för Grekland kan därför snart vara i antågande. Euroländerna – och även Sverige – måste bli inställda på att möta en situation där grekerna inte håller sina åtaganden, utan tvingas begära omförhandling av skulderna. Det kommer i så fall att kosta, både för europeiska banker och skattebetalare.
Men även om Grekland skulle ställa in betalningarna, så stjälper det knappast valutaunionen. Euroländerna klarar smällen, såvida de är förberedda och har börjat få ekonomin i ordning. För euron behöver inte ens ett grekiskt avhopp vara så farligt, däremot riskerar grekernas egna problem att bli avgrundsdjupa.