Finansminister Anders Borg var snabb att avfärda Finanspolitiska rådets rapport så snart den hade kommit i måndags. Det var inte överraskande att han gick emot förslagen om mer budgetstimulanser, när regeringen vill markera återhållsamhet. Men trots att läget kan verka låst är det en öppen fråga vad som ska komma i budgeten som läggs fram i september.
Till dess kan Anders Borg hitta ett budgetutrymme för reformer, som sedan genomförs under valåret 2010. Men osäkerhet om de ekonomiska utsikterna ger honom skäl att avvakta i det längsta. Nu behåller han möjligheten att överraska, samtidigt som oppositionen får svårare att lägga fram överbud.
Men när det gäller andra förslag från Finanspolitiska rådet, vilket inrättades på hans initiativ, har Anders Borg inte samma anledning att kväva debatten. En finansminister behöver både goda råd och opartisk utvärdering, även om det inte alltid är bekvämt. Ibland kan det betyda att regeringens missgrepp lyfts fram på ett mindre smickrande sätt.
Detta gäller i högsta grad beträffande a-kassan, där förändringen har avstannat i en illa fungerande halvmesyr. Regeringen tog strid redan på hösten 2006, när man såg till att höja avgifterna och samtidigt sänka ersättningsnivåerna vid arbetslöshet. Då rådde högkonjunktur och syftet var att dämpa löneökningarna, liksom att få fler arbetslösa att aktivt söka jobb.
Förändringen var inte populär. Regeringen förlorade åtskilligt med opinionsstöd, samtidigt som a-kassemedlemmarna började gå ur. Utträdena omfattar närmare en halv miljon människor, sett över en tvåårsperiod. Tvärtemot vad som ofta påstås så rör det sig om personer i alla åldrar, inte främst om dem som snart ska gå i pension.
Avsikten var dock inte att stanna vid detta. I sin första regeringsförklaring framhöll statsminister Fredrik Reinfeldt att arbetslöshetsförsäkringen skulle bli obligatorisk och omfatta alla som förvärvsarbetar. Regeringen valde dock sedan en konstruktion som skulle vara baserad på de nuvarande a-kassorna, vilket i verkligheten visade sig omöjligt.
I praktiken betyder det att nuvarande arrangemang gäller tills vidare. Regeringen tycks alltså se det som godtagbart att cirka en tredjedel av samtliga på arbetsmarknaden saknar inkomstskydd vid eventuell arbetslöshet. De två tredjedelar av arbetskraften som är anslutna till a-kassan får däremot en betydande del av sina kostnader betalade med skattepengar.
Problemet uppfattades kanske inte som så stort så länge det var relativt få som stod utan jobb. Men sedan dess har Sverige gått in i en djup kris – senast i mars var de arbetslösa runt 100.000 fler än året före och kurvan lutar brant uppåt.
Regeringens blygsamma motåtgärd att sänka a-kasseavgiften med 50 kronor per månad har ännu inte trätt i kraft. I stället stiger trycket mot kommunerna, som ställs inför växande krav på försörjningsstöd (socialbidrag). A-kassorna dignar under den administrativa bördan och förmår ofta inte att betala ut arbetslöshetsstöd i tid.
Läget är med andra ord ganska kaotiskt och i längden ohållbart. Därför finns anledning att lyssna när Finanspolitiska rådet nu kommer med förslag om en statlig och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring – ett system som har visat sig fungera väl i Norge. Bakom detta står samtliga ledamöter, inte enbart de fem forskarna med professor Lars Calmfors i spetsen – utan även de tidigare politikerna Lars Tobisson (M) och Erik Åsbrink (S).
Anders Borg slår dock ifrån sig, med två argument. Det ena är att han inte vill ha en ny konflikt med facket, som slår vakt om de fristående a-kassorna. Det andra är att reformen skulle kosta för mycket.
Ingendera känns helt övertygande: här gäller det att laga ett stort hål i det sociala skyddsnätet där finansieringen i huvudsak borde kunna ske med avgifter. Där-emot kan man invända att en sådan stor förändring måste ta tid – och därför inte löser dagens problem. Men det ger inget skäl att, utan närmare prövning, säga nej.