Lena Olving är van att leda och bestämma. Sedan årsskiftet har hon haft den näst högsta posten inom försvarskoncernen Saab, hon vet vad det innebär att vara chef i en mansdominerad värld.
Den som läser på om försvars- och säkerhetskoncernen Saab:s nya operativa chef Lena Olving lär få en bild av en driven, färgstark och mycket framgångsrik person. En sådan som klarar i princip allt. Nästan som Pippi Långstrump.
Liknelsen får Lena Olving att brista ut i skratt och armarna far ut i en vid gest.
– Ja, i bemärkelsen viljestark och spontan känner jag i alla fall igen mig, även om jag med åren blivit mer eftertänksam. Och så har jag faktiskt en vit häst!
Det goda självförtroendet har hon fått med sig från föräldrahemmet, yngst i en syskonskara på tre växte hon upp i Göteborg. Mammans ord att ”du styr över ditt livsöde” har alltid följt henne.
– Även om det inte går att bestämma över allt som sker så kan du påverka mycket, det viktiga är att inte låta mindre bra händelser dra ner dig till botten.
I hela sitt yrkesliv har Lena Olving trotsat fördomar och arbetat i en mansdominerad värld, sedan 1984 har hon haft många ledarskapsbefattningar. Redan innan hon får frågan om vad som gör en bra chef anar hon den.
– All ledarskap börjar med att lyssna och det är jag bra på. Men det viktigt att också våga lyssna i tomrummen, på det som tänks men inte sägs.
I lite drygt en månad har hon nu varit Saab:s operativa chef. En roll som ger henne koncernens näst högsta post.
– Klart jag känner glädje över att man valde mig och jag tror att jag kan bidra med mycket.
Men så korrigerar hon sig snabbt.
– ”Bidra” är för kvinnligt förresten. Jag har kunskapen och erfarenheten som krävs.
Uttryck och språkbruk är nycklar i den värld hon arbetar i förklarar hon.
– Jag är medveten om att mitt sätt att vara kan klassas som mer manligt, men det blir smidigare så eftersom det förenklar kommunikationen. Jag arbetar bland män.
Hennes råd till kvinnor som önskar nå en ledarskapsposition är att våga använda en mer ”manlig marknadsföring”.
– Generellt tycker jag att det finns en inbyggd tveksamhet i kvinnors värdering av sig själva. Män har en större benägenhet att vara tydliga och tala om vad de vill och kan. Det är något att ta efter.
Enda gången hon tystnar och tvekar under intervjun är när hon får fundera över vad som gör henne rädd.
– Jag tror jag måste vara felprogrammerad på något sätt för jag är så gott som aldrig rädd. Enda gången skulle vara om jag inte lyckas uppfylla de höga kraven jagställer på mig själv. Fast nej, då blir jag egentligen inte rädd utan förbannad!