I och med Tatas köp av Corus är två av världens stora stålverk i indiska händer. Världens rikaste indier, Lakshmi Mittal, äger Europajätten Arcelor, som är världens största. Tata Corus hamnar på kanske på femte plats, efter koreaner och japaner.
Corus är fem gånger så stort som Tata Steel. Hur ska det gå?
- Idén är ju att vi ska växa! säger Tatas talesman, Sanjay Choudhry till DN.
Det ryktas också att Mukesh Ambani från telekomföretaget Reliance, Indiens näst rikaste man, snart tar över nyhetsbyrån Dow Jones.
Den indiska ekonomin nämns numera som en av de som kommer att dominera det tjugoförsta århundradet. Indierna är besatta av konkurrensen med Kina, men medger att Indien visserligen har god produktivitet och billig arbetskraft, men hämmas av att det inte finns samma tillgång på billigt riskvilligt kapital som i Kina.
En annan sak som det råder brist på är utbildade personer. Bristen gäller inte högre utbildning - här är indierna närmast överutbildade - utan personer med färdigheter som kan användas i industrin.
Bilden av Indien som en dynamisk ekonomi med entreprenörer, framför allt inom programvara, börjar långsamt ersätta den gamla klichén om Indien som ett land av fatalistiska bönder eller eländiga tiggare.
Tiggarna finns visserligen kvar här och där, och 60 procent av befolkningen är förvisso bönder. Men medelklassen växer stadigt och omfattar nu 350 miljoner människor, som är de glada konsumenter Indien behöver. Ty tillväxten drivs i stor utsträckning av inhemsk efterfrågan.
- Nu räknar man med att exporten är 34 procent av ekonomin - vilket är ett mått på dess öppenhet - medan importen är ungefär lika stor, säger chefsekonomen Samiran Chakraborty på ICICI, Indiens största privatägda bank.
- Men den enda importvara som är livsnödvändig för oss är olja, som utgör en tredjedel av den totala importen.
Entreprenörskap började blomstra så snart Indien kom ur sin socialistiska fas i början på 90-talet. Tidigare hade Sovjetunionen varit den största partnern. Ännu är tullarna visserligen för höga för Världshandelsorganisationens (WTO) smak, men man har kommit en lång bit.
Indien har redan 36 dollarmiljardärer, enligt affärstidningen Forbes.
Hit hör Azim Premji som utvecklade Wipro till ett mjukvaruföretag i världsklass. Företaget Infosys i Bangalore, som startades av några unga ingenjörer, har blivit värt 20 miljarder dollar på 23 år.
Här finns också de i utlandet okända entreprenörerna Tulsi Tanti, som utvecklar vindenergi, Sunil Mittal (inte släkt med Lakshmi Mittal) som började i telekom men nu har jordbruk och detaljhandel, och Jignesh Shah från Gujarat som har en av världens största råvarubörser.
Den omsätter miljonvärden varje dag över nätet.
En uppstigande stjärna är uppfinnaren Omprakash Kulkarni på Sharda Inventions som arbetar med solenergi och utvecklar spisar, trafiksignaler och paneler som drivs av solen.
- När jag började min karriär fick vi inte åka utomlands och vi flög inte. För att ringa ett rikssamtal måste man beställa det en dag i förväg och sedan varade det tre minuter, minns affärsmannen Sushil Jiwarajka.
- Nu kostar ett telefonsamtal
en cent i minuten, och alla chaufförer och hembiträden i storstäderna har en mobiltelefon som de kan ringa hem till byn med. En vanlig indier kan för 4 dollar i månaden få in 200 kanaler i sin kabel-tv. Det innebär att folk i botten på pyramiden också har blivit konsumenter.
Telekom är något som bara växer.
Bilsammansättningsfabriker är också något som kommer, alla kända bilmärken sätter upp sådana i Indien.
Indiens aktiebörser har redan mycket diversifierade företag (att jämföra med Ryssland som har mest råvaror).
Bombaybörsen har gått upp fyra gånger sedan 2003.
Så vad är riskerna? Bankekonomer talar om brister i gott styrelseskick (alltså korruption), för stor byråkrati och avstannade ekonomiska reformer.
Däremot är inflationen på 6 procent hanterbar. Och även om det finns 20 miljoner indier utomlands - som skickar hem 24 miljarder dollar - så är inte rädslan för begåvningsflykt så stor. Indien är ett land med en ung befolkningsprofil och en allt öppnare rekrytering till utbildning, även om man just tagit bort några av kvoterna för kastlösa till universiteten.
- Indierna kommer tillbaka från USA så småningom. Det är bara här de har råd att hålla sig med tjänare och kan leva med en standard som ingen amerikan har råd med, menar Sushil Jiwarajka.