Årets avtalsrörelse är den stökigaste sedan industriavtalet skrevs för tio år sedan. Gruvarbetarna tyckte redan från början att det fanns mer att utvinna än vad det centrala avtalet ger. Och fler oroshärdar väntar.
Den svenska arbetsmarknaden har präglats av lugn sedan det så kallade industriavtalet skrevs år 1997. Men nu verkar det brinna i varenda buske.
Räknat i antal strejkande är 2003 fortfarande ett värre år. Då sade både Kommunal och elektrikerna upp sina avtal och gick ut i konflikt. Sammanlagt strejkade 80 000 anställda det året.
Den vilda strejken vid gruvorna får nu den mesta uppmärksamheten, men det är fullt möjligt att det blir Kommunal och Elektrikerförbundet som kommer att spela huvudrollen också i år.
Elektrikerna har redan en pågående konflikt och har lagt ett varsel som ställer Skåne, Blekinge och hela norra Sverige utan installationselektriker från den 21 maj. Dessutom har man tagit ut ett antal enstaka företag. Det är ett så tungt varsel att arbetsgivarna måste göra sitt yttersta för att hitta en lösning och det är också ett varsel som kommer att blåsa liv i debatten om att facken inte ska få använda mer våld än nöden kräver.
I flera länder finns en lagstiftad proportionalitetsprincip om att strejkens effekter måste vägas mot tyngden av den fråga man strejkar för.
Konflikten bottnar i Europadomstolens dom som innebär att facket inte kan dra avgifter från andra än sina medlemmar om man inte kan visa vart pengarna går och att de används till något som gynnar den som betalar.
När den möjligheten försvinner vill elektrikerna i stället att arbetsgivarna ska betala en del av den fackliga verksamheten.
Domen låg också bakom den avslutade strejken i byggsektorn och enligt arbetsgivarna är den också skälet till att fackförbundet Seko varslat om strejk för asfalts-
läggarna från den 16 maj.
Det menar Seko är en bisak och att det i stället handlar om att trygga anställningarna för en yrkesgrupp som är arbetslös när det snöar och som nu ser sämre villkor i a-kassan.
Det som nu sker i gruvorna är ett tecken på något annat. Den cementerade samsynen på industriavtalet börjar spricka. Industriavtalet handlar i grund och botten om att måttliga löneökningar ska avvärja inflation och därmed ge mer pengar i plånboken. Industrin ska ange normen och andra avtalsområden ska följa efter.
Men enigheten kring den principen är inte längre total. Gruvarbetarna vill inte nöja sig med måttliga löneökningar när företagen gör storvinster. De vill ha sin del av kakan.
Handeln ansåg sig kunna göra upp på högre nivåer när det gäller LO-medlemmarna. HTF:s handelsanställda tjänstemän försökte utan framgång strejka sig till bättre villkor än industrins norm och snart kommer fackförbundet Kommunal med 400 000 medlemmar, varav många är lågavlönade kvinnor, för att kräva sin andel.
Förhandlingarna skulle enligt planerna varit klara vid det här laget, men arbetsgivarna har inte kunnat prestera något bud.
Det är ett illavarslande tecken.
LO hävdar visserligen att högre ökningar för lågavlönade kvinnor går att förena med industrins norm, men det finns ju en motpart som har åsikter också.