Familjen Kamprad får, enligt DN:s beräkningar, närmare 3,5 miljarder kronor per år i ersättning från Ikeakoncernen. Det är dubbelt så mycket som familjen Stefan Persson får i aktieutdelning som huvudägare i H&M.
Då är dessutom drygt hälften av H&M-utdelningen bonusutdelning för att koncernen har mer pengar än vad som behövs för investeringar och som buffert. H&M har nu haft extra utdelning i två år, men om den består eller inte är en fråga för varje enskilt år.
Men medan det är givet att utdelningssummorna till Stefan Persson och andra stora aktieägare, som Fredrik Lundberg (som ligger långt efter de nu nämnda, sett till vad han får i aktieutdelning i Lundbergs), alltid leder till tidningsrubriker så är Kampradsfärens pengaflöden sällan exponerade.
På vilket sätt familjen Kamprad tillgodogör sig ersättningarna från koncernen, hur mycket som investeras vidare, betalas i skatt med mera går heller inte att kartlägga.
Ersättningen från Ikeakoncernen är dessutom baserad på omsättningen, inte på vinsten. Den utgår som en royalty på tre procent av försäljningen som går från Ikeakoncernen till Inter Ikea. Det har bland annat visats i Stellan Björks bok "Ikea, entreprenören, affärsidén, kulturen" samt senast i en genomgång av Bo Pettersson, liksom Stellan Björk journalist och författare, i Veckans Affärer för några veckor sedan.
Ikeakoncernen, där det formella namnet är Ingka Holding, har under de senaste tre åren omsatt runt 100 miljarder kronor per år, med ett par, tre, procents ökning per år. Vinsten före skatt var, enligt Veckans Affärers genomgång, 14,5 miljarder för 2002. Det var ett par miljarder mindre än för 2001. Utfallet för 2003 är inte rapporterat till holländska myndigheter ännu.
Ingka Holding ägs av en stiftelse, Stiching Ingka/Ikea, men som royaltyersättningarna visar blir familjen Kamprad alltså långt ifrån lottlös trots att man, formellt, avhänt sig ägarskapet av Ikeakoncernen. Att det sedan är familjen och inte minst Ingvar Kamprad som bestämmer är en helt annan sak. Syftet med de omfattande konstruktionerna av stiftelser, bolag, truster och annat är dels att minimera skatter, dels att se till att Ikea överlever sin grundare. Ingvar Kamprad har planerat för sin död i decennier, det har både nämnda författare och han själv konstaterat.
I förhållande till koncernens resultat är inte royaltyersättningarna uppseendeväckande höga. Men de är å andra sidan inte särskilt låga heller. De motsvarar i stort sett vad ett börsnoterat bolag brukar dela ut av sin vinst till aktieägarna, även om den andelen nu är på väg uppåt i många bolag.
Det är ju en prestation att bygga upp och behålla imagen av Ikea och familjen som extremt kostnadsmedvetna/snåla samtidigt som royaltyersättningarna uppgår till miljardbelopp. Men Ingvar Kamprad är dels ett medialt geni, som säger det han vill säga, när han själv vill säga det, dels stämmer nog bilden av kostnadsmedvetenheten med den verkliga personen och gruppens kultur.
Familjens andel av vinsten har snarast minskat eftersom vinstmarginalen sett över en längre period ökat medan royaltyprocenten, såvitt känt, legat på samma nivå. Eller, om man så vill, under första halvan av 1990-talet tycks de pengar som gått från Ikeakoncernen ha varit större än vad motsvarande aktieutdelningar i ett börsbolag hade varit.
Royalties från Ikeakoncernen är inte de enda pengarna som kan komma familjen till del. De ersättningar som betalats ut under åren har investerats i andra verksamheter, som finansverksamhet, fastigheter och aktier, som i sin tur ger avkastning. Totalt handlar det om tiotals miljarer kronor i tillgångar i till exempel Ikano Holding, som har de tre Kampradsönerna Peter, Mathias och Jonas som ägare, och framför allt i Inter Ikea Holding som ägs av stiftelser och truster i lågskatteområden. Oavsett konstruktion så är det familjen Kamprad och inga andra som är ägare till hela gruppen. Här finns inga minoritetsägare att ta hänsyn till, som för till exempel Stefan Persson.
Det är ingen slump att skatteprofessorn Göran Grosskopf är ordförande i Inter Ikea Holding. Han var under en rad år ordförande i Tetra Pak, också sinnrikt konstruerat för att minska insyn och skatter.
För sannolikt ligger inte H&M-familjen Persson ens på andra plats när det gäller storlek på utdelningar. Det borde vara så att Tetra Laval-ägarna familjen Rausings ersättning från "sin" koncern är högre. Här är siffrorna än mer okända än för Ikea, men utifrån att familjen Hans Rausing i mitten av 1990-talet köptes ut av sin nu bortgångne bror, Gad Rausing, för ett antal tiotals miljarder kronor. Enligt Financial Times handlade det om runt sju miljarder dollar, då motsvarande 50 miljarder kronor, så är det uppenbart att stora belopp lyfts ur koncernen till familjen.
Men det kanske inte kommer upp i samma belopp som royaltyersättningarna från Ikeakoncernen. Tetra Laval, som består av det större Tetra Pak och det mindre DeLaval, behöver öka försäljningen med uppemot 40 procent upp för att komma upp i Ikeahusens omsättning. Ett steg på den vägen tas när nu Sidel ingår i gruppen. Sidel tillverkar också förpackningar för flytande livsmedel. Där fick Tetra först nej till sitt köp av konkurrensskäl av EU-kommissionen men som ett av få bolag överklagade man beslutet till domstol, där man vann. Tetra Laval ägs i dag av Gad Rausings tre barn, Kirsten, Finn och Jörn Rausing.
Mycket av de pengar som tas som utdelningar eller royalties investeras i andra tillgångar. Det gäller oavsett om familjen heter Persson, Kamprad, Rausing eller något annat.
Ingen av dessa tre familjer verkar då direkt satsa på att bygga upp stort inflytande i andra bolag. Det är i så fall mer en effekt av att grupperna har så gott om pengar att deras investeringar ger stora poster, till exempel har Ikea drygt en tiondel av rösterna i Skanska.
Finansmannen Fredrik Lundberg tycks dock ha som strategi att använda framför allt utdelningar att flytta fram sina positioner. Till exempel har extrautdelningar i papperskoncernen Holmen, som genererar vinster som räcker till både investeringar och ordinarie utdelningar, gett medel att köpa aktier i investmentbolaget Industrivärden. Där är nu Fredrik Lundberg, som kontrollerar det börsnoterade investmentbolaget Lundbergs, näst största ägare och föreslås ta plats i styrelsen. Men jämfört med de tre förstnämnda familjerna så är det "småbelopp" som Fredrik Lundberg får i utdelning från Lundbergs och Industrivärden. Fast närmare 300 miljoner kronor i aktieutdelning är ju ett belopp som får de flesta bonusdiskussioner att blekna.
Familjen Wallenberg då? Ja, de ligger väldigt långt efter även Fredrik Lundberg. Makten över investmentbolaget Investor ligger ju i stiftelser, som har närmare 45 procent av rösterna i Investor. De flesta innehav där Wallenbergsfären har inflytande ligger i Investor och några, som Stora Enso, SKF och SAS, ligger direkt i stiftelserna.
Familjen Wallenbergs medlemmar blir inte på något sätt lottlösa, men man kan ju jämföra hur bekvämt det tycks vara att ha en helägd koncern, framför allt om den inte är börsnoterad, när det gäller att ta ut pengar med att det i övermorgon lär vara dags igen för en diskussion på Investors bolagsstämma om den märkliga pension som Peter Wallenberg, tidigare ordförande i Investor, får från bolaget. Numer tycks stiftelserna stå för en större andel av ersättningen till olika företrädare för sfären, men medan som sagt dessa ersättningar lär hamna i rampljuset så fort något nytt skett, så kommer det att vara tyst om Kamprads och Rausings.