Den 17 maj våren 2000 begärdes det svenskgrundade it-bolaget Boo.com i likvidation. Efter att ha spenderat närmare en miljard kronor på att bygga en klädaffär på nätet (som knappt fungerade eftersom hemsidan var för tekniskt avancerad) hade finansiärerna fått nog.
Boo.com var ett av många bolag som var del av den it-yra som senare skulle gå under namnet it-bubblan. Och konkursen var en av de första och största och brukar allmänt ses som början på slutet.
Strax innan den omtalade konkursen hade Nasdaqs så kallade kompositindex – ett index som innefattar alla aktier och värdepapper på den tekniktunga Nasdaqbörsen i New York – nått all time high. Mellan oktober 1998 och mars 2000 steg Nasdaqbörsen med ofattbara 240 procent.
När bubblan slutligen sprack gjorde den det med besked. Två och ett halvt år efter toppen var kompositindexet på Nasdaqsbörsen tillbaka på samma nivå som 1996. Hundratals företag hade gått i konkurs och tusentals småsparare såg värdet på sina aktieportföljer utraderade.
Svenska företag, som Icon Medialab, Framfab, DoBeDo och även Ericsson var djupt indragna i vad många i efterhand har hävdat var en klassisk marknadsekonomisk bubbla. En härva där spekulanter pumpade upp värdet på tillgångar utan något underliggande värde och riskkapitalister kastade pengar på företag som aldrig hade uppvisat någon lönsamhet.
– Runt millennieskiftet jobbade jag på en webbyrå i London, som hade ett jättehäftigt kontor i ett loft mellan City och klubbkvarteren i stadsdelen Shoreditch. Receptionen var en flygplansvinge, berättar Karl Palmås, doktor i sociologi och forskare vid Chalmers tekniska högskola.
– Vi förväntades veta vad som skulle hända, men egentligen visste våra kunder ofta mer än oss. Fast vi var roliga att gå ut med och hade ett häftigt kontor, fortsätter han.
Men går det att avfärda it-bubblan som inget mer än ett marknadspsykologiskt misslyckande – en it-variant av den svenska fastighetsbubblan i början av 1990-talet, Ivar Kreugers tändsticksimperium eller tulpanmanin i Holland på 1600-talet?
För snart tio år efter att bubblan sprack är det mer tydligt än någonsin att internet inte är en fluga. Google omsätter 150 miljarder kronor, Facbook har en kvarts miljard användare och vi har ett svenskt piratparti i EU-parlamentet.
Karl Palmås driver aktivt tesen att åren kring 1999 faktiskt är den unga generationens motsvarighet till 40-talisternas studentrevolt 1968. Åren kring it-yran var enligt Palmås en kulturell revolution som på många sätt lade grunden till den it-debatt vi nu genomlever.
– Under baksmällan efter bubblan, var det många som gjorde sig lustiga över vad som hade hänt. Många menade it-företagens spådomar om den framtida utvecklingen var strunt, säger Karl Palmås.
– Men kring 2005 fanns infrastrukturen och de tekniska lösningarna på plats och visade sig fungera alldeles utmärkt. Alla de som först dissade bubblan verkade då inte notera att allt det man pratade om 1999 faktiskt hade hänt, fortsätter han.
Många av de tekniska lösningarna som medfört att internet ser ut som det gör idag, etablerades faktiskt under de intensiva åren i slutet av 90-talet. Google etablerades 1998, RSS-teknologin (det som utgör fundamentet för dagens bloggar) utvecklades 1999 av företaget Netscape och fildelningsprogrammet Napster släpptes 1999.
Men förändringen handlade inte bara om teknik, utan även om ett sätt att se på världen, menar Karl Palmås.
– Sedan den industriella revolutionen har vi sett på samhällssystemet som en motor. Men i slutet på 1990-talet blev vi bombarderade av budskap om datorer, nätverk och internet. Det gjorde att vi började se världen på ett annat sätt. Man började använda begrepp som hacking och operativsystem i sammanhang som inte har med datorer att göra, säger han.
Denna kulturella revolution innebar att en form av hacker-etik spred sig i samhället. Palmås hävdar att den såkallade do-it-yourself-trenden bottnar i en nördig föreställning om att man kan bygga egna lösningar och modifiera etablerade system.
– Numera är det trendigt att fixa lägenheten själv, baka eget bröd och sy egna kläder. Konstkritiker pratar nu om hackern som vår tids konstnärsideal och aktivister pratar om att programmera om det kapitalistiska operativsystemet. Och det hänger samman med de idéer som spreds i samband med it-bubblan.
Under it-yran spreds även tesen att de etablerade storföretagen skulle behöva se upp, när allmänheten gaddar ihop sig och gemensamt blir smartare och mer effektiva än de traditionella hierarkierna.
– Den tanken utgör grunden till det som nu utgör motsättningen mellan bloggosfären och de traditionella medierna, säger Karl Palmås.
Intressant nog var det ett kapitalistiskt system som finansierade och stod bakom spridningen av de föreställningar som uppkom under it-yran. Aldrig tidigare har vi upplevt en så stor ansamling kapital som har riktats mot ett enskilt ändamål under en så kort tid. Och även om bubblan sprack, är avtrycket bestående.