Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ekonomi

”Jag har aldrig tid till något annat än att jobba”

Aracelly Cantos dag börjar vid fyra på morgonen. Då tar hon tunnelbanan från hemmet i Queens och åker den dryga timme det tar för att komma till jobbet på Manhattan eller Brooklyn, beroende på vilken arbetsgivare som efterfrågar henne.
Aracelly Cantos dag börjar vid fyra på morgonen. Då tar hon tunnelbanan från hemmet i Queens och åker den dryga timme det tar för att komma till jobbet på Manhattan eller Brooklyn, beroende på vilken arbetsgivare som efterfrågar henne. Foto: Eva Tedesjö

Nu har jag kommit till landet där drömmar kan gå i uppfyllelse, tänkte Aracelly Cantos när hon flyttade från Ecuador till New York. Men efter fyra år har den tuffa verkligheten tagit över. Låga minimilöner gör att hon måste ha två jobb för att överleva.

Frågan om sänkta lägstalöner har seglat upp som ett av årets hetaste debattämnen i Sverige. För att de många invandrare som har anlänt ska få jobb måste lägre löner tillåtas, hävdar förespråkarna. Det är möjligt att jobb skapas, men ska vi ha löner som det inte går att försörja sig på?, kontrar kritikerna.

I USA är låga minimilöner ett faktum. Resultatet ger båda sidor i den svenska debatten rätt. Invandrare får anställning ganska lätt och är inte arbetslösa i större utsträckning än inhemskt födda. Men många jobb är deltid och de låga minimilönerna, för landet 7,25 dollar i timmen (62 kronor), gör att många måste ha fler än ett jobb för att försörja sig.

– När jag kom hit tänkte jag, nu har jag kommit till landet där drömmar kan gå i uppfyllelse. Men jag insåg snabbt att det inte är sant. Nu har jag två jobb och har aldrig tid till något annat än att jobba och ta mig till mina jobb.

Det säger Aracelly Cantos som flyttade från Ecuador till USA för fyra år sedan. Liksom de flesta invandrade till USA, till skillnad från de flyktingar som på senare tid har anlänt till Sverige, har hon invandrat av ekonomiska skäl.

Trots universitetsutbildning blev hon, som då kunde tala begränsat med engelska, omedelbart hänvisad till ett låglöneyrke.

– Mitt första jobb var svart i en fabrik som betalade fem dollar i timmen. Fabriken hämtade upp folk och körde en grupp av oss på ett flak till arbetet. Förhållandena var usla och vi jobbade jämt, berättar Aracelly.

Men Aracelly är inte typen som ger upp. Under den knappa fritid hon hade fick hon kontakt med folkrörelseorganisationen Make the road New York och började engagera sig för arbetares rättigheter, däribland höjda minimilöner.

Läs mer: Växande klyftor största oron för Harvardekonom

Sedan dess har hon tagit sig från fabriken och fått två nya jobb, ett inom kundservice och ett som administrativ assistent. Båda betalar den lagstadgade minimilönen i New York, 9 dollar i timmen (76 kronor). Det räcker inte, trots att hon arbetar över 60 timmar i veckan. Några bidrag får hon inte och för att få ekonomin att gå ihop delar hon rum med sin mamma, samtidigt som de hyr ut ett annat rum i lägenheten till två andra personer för att klara av hyran.

– Det svåraste är att inte ha ett eget rum, att dela allt med min mamma. Jag är 28 år och vill ha ett privatliv, säger Aracelly som också undrar hur det ska gå om hon skaffar barn som hon vill inom en snar framtid.

Den övertid arbetsgivaren kräver att hon arbetar får hon inte betalt för, inte heller för sjukdagar. Däremot har hon kämpat sig till att arbetsgivaren betalar för en sjukförsäkring.

– Jag har lärt mig att för att arbetsgivaren ska leva upp till våra rättigheter så måste man säga till.

Vi följer Aracelly ned i tunnelbanan. Här, i de silvergrå vagnarna, tillbringar hon en stor del av sitt liv. En vanlig dag börjar vid fyra på morgonen. Då tar hon tunnelbanan från hemmet i Queens och åker den dryga timme det tar för att komma till jobbet på Manhattan eller Brooklyn, beroende på vilken arbetsgivare som efterfrågar henne. För det mesta är hon inte hemma förrän vid tio på kvällen.

USA blev inte riktigt vad hon hade hoppats på.

– I Ecuador säger folk att i USA kan du leva ut dina drömmar och tjäna pengar. Men arbetsgivarna utnyttjar de anställda här. Det är väldigt svårt.

Men hon svarar bestämt nej på frågan om hon ångrar flytten.

– Jag är här nu och ser det som en personlig utmaning att kämpa för arbetarnas rättigheter. Det är en kamp som är viktig att vinna, för vår värdighet och respekt.

Målet för den landsomfattande kampanj Aracelly Cantos deltar i är att få upp minimilönen till 15 dollar i timmen.

Daniel Altschuler, som arbetar på Make the road New York, är optimist och menar att det går åt rätt håll. Förhoppningen är att ett beslut om att minimilönen i New York höjs till 15 dollar i timmen 2018 tas i slutet av mars.

– Det vore ett jättekliv framåt, även om det inte täcker levnadskostnaderna i New York som kräver en lön på 19,90 dollar i timmen.

Foto:

Fakta:

Många arbetar ofrivilligt deltid

Den federalt lagstadgade minimilönen i USA är 7,25 dollar i timmen. De flesta delstater har dock en högre miniminivå.

Fyra av fem utannonserade jobb i USA betalar mindre än 15 dollar i timmen. Det handlar om yrken inom detaljhandeln, servitörer, kassapersonal och kökspersonal.

Andelen som ofrivilligt arbetar deltid är dubbelt så många nu som före finanskrisen 2008. 2014 arbetade 21 procent ofrivilligt deltid. Före 2008 var andelen ofrivilliga deltidsarbetare 11 procent. Invandrade latinamerikaner arbetar mer ofrivilligt deltid än andra.

Levnadskostnaderna varierar kraftigt mellan USA:s delstater. Som lägst kan man klara sig på 14,26 dollar i timmen i Arkansas. Högst lön behövs i Washington DC, 21,86 dollar i timmen.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.