Carnegies rapport för det tredje kvartalet damp ned som en chock för drygt tre veckor sedan. Banken redovisade en exceptionellt stor kreditreservering på 1 miljard kronor. Aktien störtdök 40 procent.
Det var ingen bra dag för Carnegies vd Mikael Ericson den 24 oktober. Han tvingades skriva ned bankens utlåning till finansmannen och Östersundsprofilen Maths O Sundqvist till noll och ta förlusten på 1 miljard kronor.
Men att han då tog första steget mot ett förstatligande av Carnegie hade Mikael Ericson sannolikt inte en tanke på.
Sedan i somras hade Carnegies ledning haft en tät dialog med Finansinspektionen om den enorma krediten till Maths O Sundqvist. Eftersom storleken på krediten innebar ett brott mot gällande regler skulle Carnegie minska lånet.
Men de ansvariga på Finansinspektionen var irriterade över Carnegies nonchalans.
I stället för att som utlovat aktivt minska utlåningen valde Carnegie att sprida krediten bland Mats O Sundqvists barn. Manövern är laglig men kanske inte vad man väntar sig av en investmentbank som står under särskild övervakning och har fått en varning för bristande riskkontroll.
När Carnegie tog förlusten minskade åtagandet mot Maths O Sundqvist. Därmed ansåg Carnegie att saken var ur världen. Först när DN Ekonomi nådde banken på fredagseftermiddagen den 24 oktober förstod Carnegie att något var på tok.
DN Ekonomi sökte Mikael Ericson för att få hans reaktion på att Finansinspektionen inledde en granskning som skulle kunna leda till att bankens tillstånd dras in. Det var först senare samma kväll som Mikael Ericson fick information direkt från Finansinspektionen om den fortsatta granskningen. Sedan tog det bara två veckor innan Carnegie blev en statlig bank.
Men låt oss backa bandet, för det är inte första gången som Carnegie varit i blåsväder. Högt risktagande och tvivelaktiga affärer har orsakat banken, dess kunder och aktieägare miljontals kronor i förluster de senaste femton åren.
I samband med att Carnegie för ett drygt år sedan varnades av Finansinspektionen gjorde tidningen Affärsvärlden en genomgång av bankens tvivelaktiga affärer. Den visade att Carnegie varit indraget i hela 17 rättsprocesser och incidenter sedan början av 1990-talet.
Till den listan kan nu ytterligare fem händelser läggas, däribland börsens varning för otillbörlig marknadspåverkan och Carnegies försök att dölja det stora engagemanget i Maths O Sundqvist.
Hur kan en av Stockholms mest re-spekterade finansfirmor samtidigt ha varit inblandad i så många tvivelaktiga affärer och till och med några fall av brottslighet? Den viktigaste förklaringen är att ett antal personer genom åren har utnyttjat bankens undermåliga kontroll-
system.
Bankens ledning och styrelse har varit ytterst ansvariga för att skapa en kultur av snabb vinstjakt där det inte varit så noga hur eller till vilken risk pengarna dragits in.
Det går inte att skriva historien om Carnegie utan att nämna tidigare vd och styrelseordförande Lars Bertmar. 2005 lämnade han firman efter 15 år. Hans tidigare karriär hos Handelsbanken fick ett snabbt slut efter ett par misslyckade optionsaffärer.
Lars Bertmars mål var att Carnegie skulle bli en av de stora aktörerna i finansbranschen. Målet skulle nås genom frihet under ansvar för de anställda. Det fungerade, men baksidan blev en företagskultur som lät jakten på kortsiktiga vinster locka till alltför högt risktagande. Efter Carnegies börsnotering 2001 lämnade Lars Bertmar vd-posten och tog i stället över ordförandeklubban.
Bland kronprinsarna fanns Stig Vilhelmson, chef för största affärsområdet aktiehandel, samt Sverigechefen Matti Kinnunen. Även Anders Onarheim i norska Carnegie var en favorit.
Men valet föll oväntat på Karin Forseke, chef för den internationella verksamheten.
Till skillnad från sin företrädare var hon ingen visionär. Däremot var hon övertygad om att de olika verksamhetsgrenarna behövde likformas. Dels för att uppnå en tydligare bedömningsgrund för bonusar, dels för att få bättre kontroll över verksamheten i stort.
Olikheterna var för stora mellan Lars Bertmar och Karin Forseke. Våren 2006 kastade Lars Bertmar in handduken. En månad senare lämnade även Karin Forseke banken. Stig Vilhelmson blev ny vd och före detta Volvochefen Christer Zetterberg gjorde comeback som ordförande.
Stig Vilhelmson var en omtyckt chef. Med honom ökade inriktningen på vinster och bonusar ännu mer. Två nya verksamhetsområden skapades som skulle ges möjlighet att ta ännu större risker för att nå större vinster.
Det ena området var egen handel med optioner. Carnegies brist på riskkontroll över handeln ledde senare till Finansinspektionens varning och kravet på Stig Vilhelmsons avgång. Optionshandeln visade sig ha inslag av otillbörlig kurspåverkan och Carnegie fick även miljonböter av börsens disciplinnämnd.
Det andra området som ledningen satsade på var equity finance som skulle erbjuda lite extra hjälp för privata storkunder. Verksamheten gick i stort ut på att erbjuda finansiering, men också på att ta positioner för Carnegies räkning i onoterade bolag.
Inom equity finance uppstod bland annat en uppmärksammad kreditförlust på 265 miljoner kronor från ett lån till norrmannen Jostein Eikeland som varit inblandad i en rad ifrågasatta affärer med sitt bolag TMGI.
Det är också inom detta område som Maths O Sundqvists affärer finns.
Först i samband med att Finansinspektionen inledde sin nya granskning i slutet av oktober beslöt Carnegie att skrota de båda risktunga verksamheterna helt.
Det står klart att Carnegies styrelse med avsatte ordförande Anders Fällman, Moderna Finance, inte har haft kontroll över situationen. Inte heller Mikael Ericson har tillräckligt snabbt lyckats styra om verksamheten.
Men den senaste smällen med Maths O Sundqvist lämnar en extra bitter eftersmak eftersom flera personer i ledningen, som bör ha känt till den dåliga miljardkrediten, har sålt sina aktier i tid.
Anders Onarheim, som var tillförordnad vd för Carnegie till april i år, var medlem i Carnegies kreditkommitté fram till den 24 oktober. I år har Anders Onarheim sålt aktier i Carnegie för cirka 20 miljoner kronor, enligt beräkningar i Dagens Industri. I juli och augusti såldes de största posterna och Onarheims innehav mer än halverades.
Dessa vältajmade försäljningar har retat upp personalen så mycket att det är tveksamt om Anders Onarheim kan vara kvar på banken. Hans planer på att köpa ut Carnegies norska verksamhet går därmed sannolikt i stöpet.
Även Jim Cirenza, som är chef för internationell aktiehandel, sålde två tredjedelar av sina aktier under samma period.
Det är alltså ingen vanlig bank som Riksgälden och generaldirektör Bo Lundgren tar över. Förutom ett par gamla rättsprocesser och stämningar från tiden före Stig Vilhelmson pågår en förundersökning mot tre avskedade optionshandlare. I den härvan finns det också stämningar och motstämningar.
Bara under 2007 uppgick Carnegies juristkostnader till 50 miljoner kronor. Motsvarande siffra för finansbranschkollegan H&Q Bank är i stort sett 0 kr.