Citigroup, en av världens största finansinstitutioner med huvudkontor i New York, meddelade häromdagen att 17 000 jobb ska bort för att pressa ned kostnaderna i en allt hårdare global konkurrens. Det motsvarar ungefär 5 procent av det totala antalet anställda och är den största personalnedskärning som gjorts av ett USA-företag på senare år bortsett från de krisdrabbade biltillverkarna General Motors och Ford.
För Citigroup, som erbjuder ett mycket brett utbud av bank- och finanstjänster, var det dock inte tillräckligt för att få godkänt av Wall Street. Citigroups aktiekurs trycktes ned när sparåtgärderna inte ansågs tillräckligt drastiska.
Vid sidan av de 17.000 jobb som helt försvinner flyttar Citigroup, som är verksamt i fler än 100 länder, ytterligare 9.500 arbetstillfällen, i första hand från högkostnadsställen som New York, London och Hongkong. Jobben kan i stället hamna i Indien eller Polen eller möjligen Buffalo, en nedkörd industristad nära kanadensiska gränsen i delstaten New York. Den gemensamma nämnaren är förstås att samma jobb kan utföras på dessa platser till en lägre kostnad.
Strukturomvandlingar och jobb som flyttas är naturligtvis inget nytt. Men det är ändå möjligt att globaliseringens negativa effekter på tjänstesektorn och vad som traditionellt setts som högkvalificerade jobb underskattats.
Debatten om den ekonomiska globaliseringen har hittills haft drag av enfald. I en lätt karikerad form ser motståndarna globaliseringen som ett ondskefullt hot som bara kan föra med sig ekonomisk misär och miljöskövling. Arbetsplatser ödeläggs och havssköldpaddor utrotas. Men bland anhängarna har det också funnits en marknadsfundamentalism och frihandelstro som kan påminna om hur forna tiders predikanter förkunnade att lidande på jorden skulle följas av ett paradis i himlen. Även om globaliseringen kan kräva uppoffringar av enskilda individer ska de veta att produktiviteten ökar så att tillväxt och levnadsstandard på sikt förbättras för mänskligheten i stort.
Sannolikt är det en klen tröst för en bankman i Boston som får beskedet att jobbet flyttas till Warszawa eller Bombay.
Alan Blinder, ekonomiprofessor vid Princetonuniversitetet och tidigare vice ordförande i USA:s
centralbank Federal Reserve, försöker nu få in debatten på nya vägar. Samtidigt som han avvisar protektionistiska åtgärder för att hindra rörligheten av kapital, tjänster och varor menar han att globaliseringens avigsidor måste tas på allvar.
Han talar om att världen nu står inför en tredje industriell revolution. Den första var när jobben skiftade från jordbruket till tillverkningsindustrin, den andra när de gick från industrin till tjänstesektorn. Den tredje industriella revolutionen innebär att många tjänster kan levereras från låglöneländer med hjälp av fiberoptik och satellit utan att kvaliteten försämras. Resultatet kan enligt Blinder bli outsourcing av "svindlande dimensioner".
När Blinder först tog upp problemet i en artikel i tidskriften Foreign Affairs förra året konstaterade han att även om tillförlitliga siffror saknas om hur många tjänstejobb som flyttats från USA till låglöneländer så rör det sig om relativt låga tal. Nu har han gått vidare med en kartläggning av den framtida arbetsmarknaden - redovisad i uppsatsen "How many US jobs might be offshoreable?" - och kommit fram till att totalt uppemot 40 miljoner USA-jobb kan komma att flyttas till låglöneländer de kommande 10-20 åren. Det motsvarar som mest nästan 30 procent av dagens samlade sysselsättning USA.
Även om det inte är en prognos
utan en uppskattning av hur många arbetstillfällen som är möjliga att flytta förutses en omvälvning med avsevärda ekonomiska och sociala konsekvenser.
Det är heller inte i första hand industritillverkning som drabbas utan vad som konventionellt ses som tjänstejobb som kräver hög utbildning och kompetens. Till de mest utsatta yrkesgrupperna hör finansanalytiker, ekonomer, revisorer och dataprogrammerare. Det är jobb som med ny teknik lika gärna kan utföras på lång distans till lägre kostnad. Även en del utbildnings- och sjukvårdstjänster berörs.
Enligt en allmänt vedertagen uppfattning bör industriländerna möta globaliseringen med satsningar på utbildning så att den egna sysselsättningen kan uppgraderas när låglöneländer tar över de enklare jobben. Alan Blinder avfärdar det som en myt och konstaterar att sambandet mellan utbildning och outsourcing är nästan noll.
De jobb som inte kan flyttas är de som kräver personlig närvaro snarare än en väldigt hög utbildning. Tänk sjuksköterska, polis, taxichaufför eller servitris. Om det är den typen av jobb som blir kvar krävs ett nytänkande inom utbildningspolitiken.
En annan slutsats Blinder drar är att USA behöver bygga ut sitt sociala skyddsnät för att parera de negativa effekterna när en omfattande outsourcing slår hårdare mot allt fler typer av jobb. Det gäller alltifrån arbetslöshetsförsäkring och vidareutbildning till sjukvård, pensioner och socialbidrag.
För Sverige och många andra europeiska länder - som lär drabbas av outsourcing på ett liknande sätt - är utmaningen snarare att i en hårdnande global konkurrens få fram resurser som kan användas för att bevara existerande och kostsamma skyddsnät.
Vidtas inga åtgärder är risken för bakslag stor. Globalisering och ökad frihandel har i dag inget självklart stöd i den allmänna USA-opinionen. Den pågående frihandelsrundan inom Världshandelsorganisationen, WTO, har kört fast, alltmer ljudliga krav på handelshinder hörs i USA-kongressen och obalanserna gentemot omvärlden bara fortsätter att öka. Även president George W Bush uttrycker numera en viss oro över växande ojämlikhet när inkomstklyftorna i USA vidgats så att de är större än någon gång sedan 20-talet, innan börskraschen 1929 och den åtföljande 30-talsdepressionen.
Mycket tyder redan på att globaliseringens negativa effekter kan bli en tacksam måltavla inför nästa års president- och kongressval i USA.
lpehrson@ix.netcom.com