Motstridiga krav och otillräckligt stöd gör uppdraget svårt, för att inte säga omöjligt. I stället för att utveckla världens bästa skola blir många rektorer administratörer och springsjasar. I dag är det 0,6 sökande per rektorstjänst.
Nej, hon kom inte upp ur sängen. Det var omöjligt. Kroppen sa ifrån. Det hektiska arbetet som högstadierektor hade Marie-Louise Ramevik lärt sig att uthärda – trots ibland 70 timmars arbetsveckor. Men när hon samtidigt agerade projektledare för skolans mögelsanering rasade allt. ”Du är utbränd”, sa doktorn och Marie-Louise Ramevik blev sjukskriven.
Hon är inte ensam. Ohälsan är stor bland rektorerna. Under två år inspekterade Arbetsmiljöverket situationen för rektorerna i 52 kommuner i västra Sverige. Nio av tio kommuner kritiserades.
Rapporten, publicerad förra året, ger en dyster bild: Rektorerna är stressade och mår dåligt av för hög arbetsbelastning. De hinner inte med de uppgifter som de är satta att utföra, stödfunktioner finns inte och i den genomundersökta svenska skolan har det aldrig funnits någon som ställer frågan: Hur mår egentligen rektor?
Från att ha varit en uppburen person i samhället har den moderna rektorns status devalverats. Lärarna ser det som ett otacksamt slitjobb och lockas inte av arbetsuppgifterna.
Enligt Arbetsförmedlingens statistik söks varje utlyst rektorsjobb av 0,6 person. Och personalomsättningen är hög.
Marie-Louise Ramevik är tillbaka i skolvärlden, som rektor på vuxenutbildningen i Gnesta. Hon har satt samman en lista över sådant som hon som högutbildad akademiker med tidigare ledningsansvar på en högstadieskola ägnade sig åt, för att hon inte hade någon annan att delegera det till. Bortsett från vaktmästaren då. Två timmar. Varannan vecka.
Listan är lång: ”surrar fast handbollsmål”, ”säljer pennor och sudd”, ”försöker lista ut vem som stulit falukorv”, ”lagar wc-stolen i korridoren”.
– Listan är sann. Visst, jag har en budget som jag kan styra en del över, men jag måste prioritera eleverna, undervisningen. Det andra, det får jag ordna. Det känns vansinnigt frustrerande.
Utifrån sett är rektorsyrket ett av Sveriges viktigaste chefsjobb. Men det räcker inte för att locka begåvade ledare till yrket. Många rektorer fruktar att yrket i framtiden ska domineras av ledare som tröttnat på elevkontakt. Vissa kritiker menar att det redan är så, och att det har bidragit till att yrket har tappat status.
Lars Gustafsson, numera ledarskapsutvecklare i egen regi, är före detta rektor för grundskolan Nya Elementar i Bromma, som fick den nationella kvalitetsutmärkelsen Bättre Skola 2008.
– Framgången berodde på ett breddat ledarskap, där flera gjordes delaktiga i de avgörande besluten. Rektorn hade därmed någon att delegera till, som vilken vd som helst.
Fredrik Svensson, grundare av Rektorsakademin, vände elevunderskottet på den kommunala grundskolan Broängsskolan i Tumba till att bli en skola dit eleverna vallfärdade. Han införde en ledningsgrupp med representanter från alla skolans delar och decentraliserade en stor del av besluten så att de hamnade hos lärarna.
När man pratar med rektorer som trivs på jobbet och som levererar resultat, hittar man denna beskrivning om och om igen: delaktighet i besluten och en samsyn om målen. En annan gemensam faktor är ett tydligt fokus på eleverna.
Fotnot: DN Jobb samarbetar med tidningen Chef.