Lönekartläggningar ska synliggöra osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män. För fem år sedan gjorde merparten av alla företag en per år. I dag har tre av tio företag och upp till hälften av kommunerna dröjt över tre år med att kartlägga sina löner.
Det visar färska rapporter från privattjänstemannaförbundet Unionen respektive Akademikerförbundet SSR, som organiserar offentliganställda socialsekreterare, kuratorer och andra samhällsvetare.
Fram till 2008 var alla arbetsgivare med minst tio anställda tvungna att kartlägga lönerna varje år, så att osakliga löneskillnader lättare kunde upptäckas och åtgärdas. Något som är särskilt viktigt för tjänstemän och akademiker, med huvudsakligen individuell lönesättning.
Nu är lagkravet betydligt mildare: bara vart tredje år – och enbart på arbetsplatser med 25 eller fler anställda.
– Troligen var det en medveten nedprioritering av regeringen. Det som ska göras vart tredje år hamnar med automatik långt ned på HR-chefens lista, särskilt när risken för påföljder är minimal, bedömer tidigare JämO Lena Svenaeus, nu juridisk rådgivare för Akademikerförbundet SSR.
I dag lever bara sju av tio företag upp till lagens krav på kartläggning vart tredje år. Och bland landets kommuner och landsting kan så många som hälften sakna en aktuell lönekartläggning, indikerar Akademikerförbundet SSR:s enkätundersökning.
– Det är ett uppseendeväckande dåligt resultat. Av offentliga arbetsgivare förväntar man sig bättre respekt för lagen, understryker Lena Svenaeus.
– Dessutom har de kartläggningar som jag gått igenom så stora brister att de bara undantagsvis fyller sitt ändamål.
Bland fackrepresentanterna i de 157 kommuner och 16 landsting som svarat anser bara en fjärdedel att arbetsgivaren gjort en godtagbar analys av löneskillnaderna mellan kvinnor och män med likvärdiga arbeten.
Tanken är att det lokala facket ska samverka med arbetsgivaren om lönekartläggningen. Men bara 18 procent av akademikerfackets ombud ansåg att de fått tillräckligt med underlag och information för att kunna göra det. Många kritiska fackliga kommentarer går ut på att arbetsgivaren i stället samarbetar med inhyrda konsulter, konstaterar Svenaeus:
– Samverkan med facket har krympt till en information om det färdiga resultatet, sedan arbetsgivaren med konsultens hjälp lyckats hitta förklaringar till varför kvinnor inte har lika lön för lika eller likvärdigt arbete.
Svenaeus anser att mer än halvsekelgamla värderingar fortfarande spökar i många av de färdiga arbetsvärderingssystem som arbetsgivare köper in av konsulter, och att de metoder som saluförs därför ofta inte duger för att upptäcka osakliga löneskillnader.
– Ibland är det som att de knappt tar hänsyn till att kvinnor kommit ut på arbetsmarknaden. Många aspekter i vård- och omsorgsarbeten lämnas utanför värderingen, säger förra JämO.
– Särskilt ansvarsfaktorn slår ofta fel. Att ha ansvar för teknik, ekonomi eller kommunens bilpark genererar poäng som leder till hög lön, medan en socialsekreterares ansvar för till exempel beslut om omhändertagande av spädbarn – beslut som kan få livsavgörande konsekvenser – antingen värderas mycket lågt eller inte alls.