Till sist hade alla inblandade mer att vinna än att förlora på en uppgörelse. Det gäller Greklands politiker och väljarna som dessa ska representera, liksom de privata investerare som sitter med oskyddade grekiska statsobligationer. Alla tvingas de till uppoffringar, i form av stora nedskärningar i offentliga åtaganden och kraftigt nedskrivna värden på tillgångar.
Men för flertalet hade alternativet blivit ännu värre. Om de grekiska partierna misslyckats att komma överens, kunde det inte ha blivit något giltigt avtal med landets fordringsägare eller något nytt stödpaket utifrån. I så fall skulle statsbankrutt ha blivit oundviklig, vilket gjort de allra flesta till ännu större förlorare.
Euroländernas finansministrar håller sig dock avvaktande. De vill kunna noga granska uppgörelsen och se att den passerar genom grekiska parlamentet. Därför är det ännu för tidigt att säga att allt är klart.
Risken för bakslag ska inte negligeras. Men det ser ändå ut som att Grekland kommer att få ta emot 130 miljarder euro från Internationella valutafonden, Europeiska centralbanken (ECB) och EU - den så kallade trojkan.
Grekland kan då undgå ett finansiellt sammanbrott som annars hotar, särskilt om landet också tvingas lämna euron och kanske även EU. I teorin kunde det möjligen ha varit till fördel att gå tillbaka till en egen valuta, men följden skulle troligen bli ett politiskt och socialt kaos.
Nu finns möjlighet till en nystart för Grekland, även om svårigheterna är stora. Man har tidigare spolierat sina chanser genom att ta emot ett liknande stödpaket, men därefter inte genomföra överenskomna besparingar, skattehöjningar och privatiseringar. Sedan dröjde det inte särskilt länge innan pengarna var slut igen.
Faran finns att det går lika illa igen. Grekland planerar att gå till val i april, vilket torde betyda slutet för perioden med premiärminister Lucas Papademos - tidigare vice president för Europeiska centralbanken. Utan honom hade det varit omöjligt att komma så långt som nu till sist har lyckats, eftersom förtroendet för grekiska politiker ligger nära noll.
Denna gång måste övervakningen av Grekland bli striktare, även om detta väcker motvilja på grekiskt håll. Men det statliga budgetunderskottet på runt tio procent av BNP behöver omgående minskas. Annars går det inte att få kontroll över statsskulden som nyligen passerade 160 procent av BNP och fortsätter brant uppåt.
Utan tillväxt i den grekiska ekonomin blir detta svårt att klara av. Nu är man tvärtom inne på femte året med fallande BNP, vilket visar på behovet av tillväxtfrämjande reformer. Även om en del sådana förändringar är impopulära, kan de återkommande protesterna genom strejker endast förvärra situationen.
Vad grekerna behöver inse är att de nu, med största sannolikhet, ges sin sista chans att få hjälp utifrån. För tillfället befinner sig euroländerna i en pressad situation där man inte vågar släppa Grekland, eftersom smittoeffekterna kan bli alltför stora. Portugal är redan hårt ansträngt och det finns risk att även Italien och Spanien skulle drabbas, även om läget hos dem har blivit bättre på senare tid.
Senare i år väntas däremot de så kallade brandväggarna, som ska hindra spridning av akuta kriser, finnas på plats. Det handlar främst om euroländernas nya permanenta räddningsfond, ESM, liksom om ett tillskott av kapital som ska ge Internationella valutafonden bättre möjlighet att stötta nödställda euroländer. Europeiska centralbanken bidrar redan genom gynnsamma lån till banker, som därmed inte längre löper fara att stå utan pengar.
Sammantaget betyder detta att en kommande statsbankrutt i Grekland inte uppfattas som lika hotfull för eurosamarbetet eller för EU. Vid fortsatt misskötsel av ekonomin får grekerna själva troligtvis ta de fulla konsekvenserna. Vad detta slutligen kan betyda är ännu för tidigt att bedöma.
De flesta problem som gäller Grekland finns alltså ännu kvar. Men för tillfället råder en lättnad som i bästa fall kan bli varaktig.