EU-toppmötet har samlats och pågår för fullt. Man kan utgå från att alla stats- och regeringschefer känner ett tungt ansvar, samtidigt som detta riktar sig åt olika håll. De har en gemensam uppgift att reda ut eurokrisen, men ska också svara gentemot sina egna väljare och deras krav.
Detta gör att utgången av toppmötet inte kan tas för given, även om Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy på förhand har försökt bestämma vad som ska bli resultatet. Men det är begripligt om deras utspel väcker reaktioner, särskilt som det i sig utgör en kompromiss mellan tyska och franska intressen. Andra har däremot inte getts chans att påverka.
En svaghet är, exempelvis, det tyska kravet på fördragsändringar som skulle dra in EU-länderna i en tidskrävande process med osäkert slut. En annan brist är det från franskt håll utverkade kryphålet, som fortfarande skulle göra det möjligt för tillräckligt stora länder (såsom Frankrike) att låta sina offentliga finanser gå med stora underskott.
Därför har de övriga EU-länderna skäl att inte, utan vidare, böja sig för de tysk-franska diktaten. Svårigheten blir att samlas kring något annat som är tillräckligt kraftfullt, även om Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy har försökt hitta ett alternativ. Men detta riskerar i stället stupa på Tysklands och Frankrikes motstånd.
Ett fiasko vid EU-toppmötet skulle dock stå alla inblandade dyrt. Den omedelbara effekten blir då att euroländernas marknadsräntor skickas upp till ännu högre nivåer. Kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor’s gör samtidigt allvar av sitt hot att sänka betyget för euroländerna och EU, vilket underminerar räddningsfonden, EFSF.
Allvarligast är ändå att Europeiska centralbanken, ECB, troligen avstår från att utöka sina insatser för att stötta nödställda euroländer. Om dessa länders regeringar inte kan enas om svåra men nödvändiga beslut, ser ECB det inte som sin uppgift att hålla dem under armarna. I så fall består osäkerheten och kraschen för euron är förmodligen inte långt borta.
Just detta är vad EU-ländernas ledare har anledning att förhindra. De har redan fått viss draghjälp av ECB:s beslut att sänka styrräntan från 1,25 procent till 1,0 procent och ställa ytterligare krediter till bankernas förfogande. Vad som sedan ska komma från ECB blir nog beroende av vad stats- och regeringscheferna själva förmår vid toppmötet, när det gäller att stärka eurosamarbetet.
Behovet borde vara uppenbart. En av årets ekonomipristagare, Thomas Sargent, jämförde i sin Nobelföreläsning på torsdagen dagens situation i euroländerna med den bristande sammanhållning som rådde i USA strax efter denna nations födelse för mer än 200 år sedan. Hans pristagarkollega Christopher Sims hade tidigare vid en presskonferens påtalat behovet av starkare finanspolitiska regler och institutioner i euroområdet.
Bland ekonomer är de inte ensamma, men nu gäller det att politikerna kan omsätta dessa insikter i verklighet. Besluten går inte längre att skjuta upp, särskilt som resurserna att hantera skuldkriser i fler euroländer snart kan bli uttömda. En akut kris i Italien eller Spanien är mer än vad åtminstone nuvarande räddningsfond klarar.
Inte ens Internationella valutafonden, IMF, har i dagsläget tillräckligt med pengar i kassan. Därför spelar det en avgörande roll vad ECB kan bidra med, även om också andra kapitalkällor behövs. Det gäller både tillväxtländer som Kina och Ryssland, liksom EU-länder utanför eurosamarbetet såsom Sverige.
För svensk del utgör egenintresset ett starkt skäl att stötta en kommande IMF-insats. Närmare 40 procent av vår export går till euroländerna, vilket säger något om vårt beroende av vad som händer där. Att rädda euron är angeläget även för oss som står utanför.