Spåren från hyperinflationen i 1920-talets Tyskland förskräcker. När pengar totalt förlorar sitt värde blir följden att tilliten i ett samhälle försvinner. Detta undergrävde demokratin och beredde väg för nazismen.
Därefter har det setts som en viktig princip att länder inte ska kunna driva fram inflation genom att trycka okontrollerat med pengar. I Tyskland har detta blivit en dogm som överflyttades till Europeiska centralbanken, ECB. EU-fördraget tillåter inte att ECB lånar ut pengar till medlemsstater, alltså finansieras deras budgetunderskott med hjälp av sedelpressarna.
Det går i linje med ECB:s uppgift som är att förhindra inflation, liksom med regeln om centralbankens självständighet. Euroländernas regeringar ska ta sitt eget ansvar, även i svåra situationer, och inte kunna vända sig till ECB med begäran om hjälp. Tanken är att detta ska ha en disciplinerande effekt, där man undviker budgetunderskott som inte kan finansieras på marknadsmässiga villkor.
Så har det också fungerat fram till de senaste årens skuldkris, både när det gäller ECB och andra viktiga centralbanker som Bank of England och amerikanska Federal Reserve. Men under krisen har det på flera håll uppstått en situation där det inte längre finns någon fungerande marknad för statspapper, i den omfattning som behövs. Lösningen har då fått bli att låna i centralbanken, som vid behov kan trycka mer pengar.
Detta behöver inte vara så farligt som det låter. Varken i Storbritannien eller USA, som har gått betydligt längre än euroländerna, har följden hittills blivit inflation. Det beror på att lågkonjunkturen är så djup att något pristryck inte finns. Oron gäller snarare att det ska uppstå deflation, alltså fallande priser.
Ändå är det riskabelt, sett i ett längre perspektiv, att låta centralbanken köpa statspapper. Ingen vet säkert vilka inflationsrisker som väntar senare, när krisen väl är över. Och redan nu finns faran att regeringarna tar det lugnare med budgetsanering och reformer, när de i stället kan välja den bekväma lösningen att låna ännu mer.
Krispolitik betyder dock ofta att det kortsiktiga måste prioriteras. Det gäller också inom euroområdet, där ECB har kringgått reglerna genom att köpa främst italienska och spanska statsobligationer på andrahandsmarknaden – inte direkt från respektive land. Omfattningen är ändå sådan att Italien och Spanien, som båda har svårt att få låna på marknaden, hittills har sluppit begära hjälp från euroländernas räddningsfond, EFSF.
Av ECB beskrivs detta som tillfälliga marknadsvårdande insatser – och inget annat. Men i Tyskland anser man däremot att principen att centralbanken inte ska finansiera budgetunderskott redan är allvarligt hotad. Där finns ett starkt motstånd mot att gå längre i liknande riktning, trots att detta blir allt svårare att undvika.
Euroobligationer – som nu föreslås av EU-kommissionen – skulle hjälpa skuldtyngda länder att låna, med hjälp av Tysklands kreditvärdighet. Men detta kan ligga i framtiden och är inte till hjälp om läget för Italien eller Spanien snart skulle förvärras. I en verklig nödsituation finns ingen annan utväg än att ECB köper statspapper i stor skala, direkt från ländernas regeringar.
Syftet är i så fall att undvika en krasch som drar med sig hela eurosystemet och betyder slutet för den nuvarande valutaunionen. Det är för dagen inte det mest sannolika, men ändå inget orealistiskt perspektiv. För EU och euroländerna blir frågan om man, i detta syfte, ska göra sig skyldig till fördragsbrott och ta de risker som följer.
I ett sådant läge blir det bråttom att bestämma sig. Beslutet kommer då främst ligga hos tyska förbundskanslern Angela Merkel, som måste övertyga sin hemmaopinion. Hur hon lyckas med det kan bli avgörande för om euron ska överleva krisen.