Normalt sett skulle Barack Obama ligga verkligt illa till inför presidentvalet den 6 november i år. När tillväxten i ekonomin har varit svag och arbetslösheten skjutit i höjden, brukar besvikna amerikanska väljare pröva något nytt.
Hur det blir den här gången är dock inte så klart, även om pragmatikern Mitt Romney blir republikanernas kandidat. Mycket beror på vad som händer med ekonomin fram till valet. En konjunkturuppgång gynnar den sittande presidenten, medan bakslag drabbar honom hårt.
Barack Obama valdes i november 2008, när det rådde djup ekonomisk kris. Efter kraschen för investmentbanken Lehman Brothers hade president George W Bush tvingats rädda banksystemet med skattebetalarnas pengar.
Till arvet från Bush hörde också ett jättelikt budgetunderskott och en snabbt växande statsskuld. Där fanns också en bostadsmarknad med brant fallande priser, där många amerikaner tvingades se sina tillgångar smälta samman. USA var dessutom djupt involverat i två krig som tärde hårt på resurserna.
Barack Obama har nu haft tre år på sig att vända ekonomin. Det har inte lyckats särskilt väl, trots budgetstimulanser och rekordlåga räntor.
Den tröga återhämtningen visar hur hårt krisen har slagit mot USA. Nu – när ekonomin långsamt börjar gå bättre – handlar det om en ojämn utveckling där exporten och investeringarna stiger, men hushållen ännu är försiktiga med sin konsumtion. Arbetslösheten har sjunkit med runt en procentenhet under senaste året, men de officiella siffrorna ligger ändå så högt som 8,5 procent.
Många företag går bra och visar goda vinster, medan vanliga amerikaner fortfarande är upptagna med att reparera sin egen ekonomi. Det finns en djupgående obalans i USA-ekonomin som understryks av att Barack Obama inte på allvar har tagit itu med budgetunderskott och statsskuld, utan skjutit problemen framför sig. Det betyder också att underskottet mot omvärlden, inte minst Kina, alltjämt består.
Amerikanernas sammanlagda skuldbörda är i dag lika stor som under 1930-talets depressionsår (se grafiken).
På andra håll skulle det vara omöjligt att låta något sådant fortgå. I Europa har både de skuldtyngda länderna tvingats strama åt sina ekonomier och därmed också strypt tillväxten. USA är i ett annat läge, eftersom världen fortfarande vill ha dollar och marknadsräntorna förblir låga – trots att kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor’s sänkte kreditbetyget i somras.
USA klarar att avvakta med saneringen av de offentliga finanserna, vilket på kort sikt ger fördelar. Barack Obama kan hoppas på en BNP-ökning under 2012 på minst 2 procent, vilket är mer än vad man i flertalet europeiska länder vågar räkna med. Arbetslösheten pekar nedåt, även om det knappast blir någon särskilt snabb förbättring.
Stämningsläget blir ändå gradvis mer positivt, både genom de mer än 200 000 nya jobben under december och att inköpschefsindex för industrin samtidigt visade en tydlig uppgång. Men det rör sig om tillfälliga framgångar som inte väntas fortsätta i samma takt fram till presidentvalet.
För Barack Obama blir det en utmaning att få budgeten för 2012 godkänd av kongressen, vilket måste ske före utgången av februari. Han lyckades alldeles före nyåret få igenom en förlängning av perioden med sänkta arbetsgivaravgifter, men nu väntar ännu en politisk dragkamp som kan ge negativa effekter på ekonomin.
Vad som blir facit till hösten är ännu svårt att förutse. Men chansen har ökat för en konjunkturuppgång som hjälper Barack Obama att bli omvald. Samtidigt riskerar han att än en gång bli blockerad av en republikansk majoritet i kongressens representanthus.
Men inför nästa mandatperiod är ett politiskt dödläge inte vad den amerikanska ekonomin behöver. I längden går det inte dröja med de svåra beslut som krävs för att minska skuldbördan. Till sist rinner tiden annars ut, även för USA.