EU-toppmötets beslut i måndags om euroländernas finanspakt var ett framsteg, eftersom den nödvändiga processen annars hade kört fast. Utan pakten, som främst Tyskland hade begärt, skulle det inte ha gått att komma vidare med sådant som är viktigare. I så fall kunde eurokrisen sluta verkligt illa.
Nu är det lättare att ta nästa steg: byggandet av så kallade brandväggar som ska hindra spridning av finanssmitta från ett krisland till nästa. Främst handlar det om att euroländernas nya permanenta räddningsfond, ESM, ska komma på plats vid halvårsskiftet med tillräckligt stora resurser. Förhoppningen finns nu att fonden ska ha tillgång till mer än de 500 miljarder euro som hittills har angetts.
Till brandväggarna hör också att Internationella valutafonden, IMF, ska få en resursförstärkning för att vid behov kunna stötta nödställda euroländer. Det verkar dock vara svårare, även om euroländerna liksom Sverige är beredda att bidra. Men på andra håll har intresset att ställa upp hittills varit svalt.
Jämsides med detta pågår de utdragna förhandlingarna mellan Grekland och dess privata långivare. Dröjsmålet sägs bero på oenighet om räntevillkoren för den del av statsskulden som ska förlängas, men misstanken finns att mer ligger bakom. Bankerna har ett klart intresse av att nå en uppgörelse, vilket inte gäller för de hedgefonder som kan vinna på att driva fram en grekisk statsbankrutt.
Redan en nedskrivning av värdet på Greklands skulder till de privata långivarna kan betraktas som en partiell bankrutt, fastän i ordnade former. Men läget blir betydligt värre om det visar sig att grekerna och deras fordringsägare slutligen inte kan komma överens. I så fall hejdar IMF och EU nästa utbetalning av nödlån, vilket i så fall leder till grekisk kollaps inom drygt en månad.
Hotet är redan tillräckligt stort för att det ska uppstå smittoeffekter på Portugal, där räntorna rusar i höjden. Också portugiserna behöver nu ytterligare stöd utifrån. För dem räcker resurserna i den nuvarande tillfälliga räddningsfonden, men inte för Italien eller Spanien som har betydligt större ekonomier. Senare i år, när processen mot en lösning av eurokrisen har hunnit längre, kan läget bli mer stabilt. Men dit är det ännu ganska långt och fler problem kan tillstöta på vägen. Framför allt utgör Grekland ett permanent bekymmer, som slutligen kan leda till att grekerna tvingas gå bankrutt och kanske även lämna euron.
Detta kan till sist visa sig som det minst dåliga, när brandväggarna väl finns på plats. Men i dagsläget ser det annorlunda ut, eftersom den överenskomna finanspakten inte är till någon hjälp vid en akut kris. Paktens funktion är i första hand politisk, men ekonomiskt sett leder den inte särskilt rätt.
Svagheten med finanspakten är främst att den tar sikte på symptomen, snarare än på krisens verkliga orsaker. I dagsläget är de stora budgetunderskotten och den höga offentliga skuldsättningen i flera av euroländerna förvisso ett stort problem. Men vad man missar är att den situationen föregicks av en bankkris där staten under åren 2008–2009 tvingades ingripa för att rädda det finansiella systemet.
En del av euroländerna hade redan innan dess alltför stora budgetunderskott, främst gäller detta för Grekland. Men både Irland och Spanien visade tvärtom budgetöverskott och hade statsskulderna under kontroll. Felet var i stället att bostadspriserna hade tillåtits dra i höjden och att bankerna hade fått låna ut alldeles för mycket, med för stora risker.
När bubblan slutligen sprack, tvingades staten ta hand om problemen och den offentliga skuldsättningen rusade i höjden (se grafiken). Men något annat alternativ än att rädda banksystemet fanns inte, eftersom det i så fall kunde ha blivit ett finansiellt sammanbrott.
Finanspakten hindrar inte liknande räddningsaktioner, om sådana skulle bli nödvändiga igen. Men pakten ger däremot inte mycket skydd mot nya kriser, när orsakerna till dem ligger i den privata sektorn. Därför har euroländerna hittills inte åstadkommit mer än, på sin höjd, en halvdan krislösning.