Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ekonomi

”Kamikazeuppdragen har förföljt mig”

Foto: Fredrik Funck

Angeles Bermudez-Svankvist skulle fixa jobben, integrationen och valsegern. I dag är alliansens prestigerekrytering ute i kylan. Exklusivt för Lördagsmagasinet talar hon ut om tiden som första kvinna på Arbetsförmedlingens katapultstol för generaldirektörer.

Det började och slutade med presskonferens.

Torsdagen den 12 juni 2008
Angeles Bermudez-Svankvist var iklädd en guldkantad kostym, inhandlad på öppet köp. Hade hon inte fått ett viktigt samtal sent föregående kväll hade hon lämnat tillbaka den. Nu hade hon i stället dragit på sig kavajen i storlek 50 med tillhörande byxa och tagit bilen (”en liten riskokare”, hon är osäker på märket) till 7-Eleven i hörnet Kungsgatan-Vasagatan i Stockholm, där en politisk stabschef hade stämt träff vid elvatiden.

– På vägen dit spelade de den där låten på radion: ”Jag väntar i hörnet vid 7-Eleven”, minns hon.
Med Mauro Scoccos ”Sarah” i huvudet hälsade hon på stabschefen. De beställde var sin kaffe. Han tog fram en tjock lunta frågor som journalisterna kunde tänkas ställa och de började gå igenom svaren tillsammans. ”Shit”, tänkte den tillträdande generaldirektören för en av statens viktigaste myndigheter. ”Det är på riktigt.”

Framför regeringens högkvarter Rosenbad kryllade det av journalister.

– Vi försökte gå bakvägen, men det var tjockt där också, så de tog mig via en underjordisk kulvert till rummet där presskonferensen skulle hållas. Alla som man hade sett var där: K-G Bergström, Adaktusson, han på TV4. Där började det, säger Angeles Bermudez-Svankvist.

Det var första gången verkschefen för Arbetsförmedlingen, och tidigare Arbetsmarknadsstyrelsen, tillsattes efter en öppen, strikt kompetensdriven rekryteringsprocess – ett resultat av att alliansen två år tidigare hade förkunnat att de skulle avpolitisera tillsättandet av generaldirektörer om de fick makten.

Centerledaren Maud Olofsson var så beslutsam att ge S-tillsatta generaldirektören Bo Bylund sparken att hon gjorde det till ett vallöfte. Prestigevärvningen av en politiskt obunden kvinna som hans efterträdare kommenterades uppsluppet på presskonferensen i Rosenbad av Olofssons moderata ministerkollega Sven Otto Littorin:

– Hon är störtskön, sade han om generaldirektör Bermudez-Svankvist.

Söndagen den 25 augusti 2013
Efter två dagars avslöjanden, utspel och maktkamp kallade dåvarande arbetsmarknadsministern Hillevi Engström till en presskonferens där Angeles Bermudez-Svankvists petning tillkännagavs. Arbetsförmedlingens styrelse hade gått ut med en offentlig misstroendeförklaring och ministern meddelade att generaldirektören måste lämna sin post.

– Vår sammantagna bedömning är att situationen är ohållbar, sade Hillevi Engström.
Med några smärre variationer upprepade hon frasen tjugo gånger under presskonferensen. Någon förklaring fick reportrarna varken av ministern eller av Angeles Bermudez-Svankvist, som inte ens var där. Hon hade kallats till Rosenbad av Hillevi Engström, men lämnat byggnaden efter fem minuter.

Hillevi Engström vill fortfarande inte kommentera den turbulenta helgen i höstas, men enligt Bermudez-Svankvist gick det till så här:

Hon gick in i rummet, såg ministern och statssekreterare Bettina Kashefi sitta där och sade att hon också ville ha en person med sig. De svarade: ”Det här kommer att gå fort.”
När de båda kvinnorna började berömma generaldirektören som de just var i färd att sparka avbröt hon dem och bad:

”Bespara mig de positiva attributen. Säg vad ni vill!”

Angeles Bermudez-Svankvist entledigades från sitt uppdrag som Arbetsförmedlingens chef med omedelbar verkan, tackade för sig och åkte hem till familjevillan i Tullinge, Botkyrka. Hon kände sig tom. Tänkte: ”Nu är det över. Vad ska jag göra på måndag?”

Hon hade då ett år kvar på sitt förordnande. I avvaktan på att detta skulle gå ut placerades hon bland andra avpolletterade generaldirektörer på ”elefantkyrkogården” i regeringskansliet. Hon har full månadslön på 142 400 kronor ur statskassan och ett eget rum i kansliets lokaler i Garnisonen på Östermalm. Hon har inte satt sin fot där. Jo, en gång under fem månader, för att hämta sin post.

Tisdagen den 14 januari 2014
Månaderna som har gått sedan Angeles Bermudez-Svankvist på papperet flyttades från Arbetsförmedlingen till regeringskansliet har hon ägnat åt att ”träna, skriva och analysera”. Hon har inte gett några intervjuer om det som hände.

– Jag har blivit erbjuden att vara med i varenda tv-soffa och tidning som finns, men jag har sagt nej.

När hon nu tackar ja till Lördagsmagasinet vill hon ses på Sturebadet där hon kör tredubbla pass tre gånger i veckan. Ett årsmedlemskap här kostar 22 000 kronor. Angeles Bermudez-Svankvist har börjat morgonen med att cykla och gå på rullband. Hon tar emot i badhusets träningsdress, springskor, Pradaglasögon, diamantörhängen och Rolexklocka.

– Jag skulle kunna börja om från början och inte ha någonting men jag tycker om de fina saker jag har, säger hon.

På stolen bredvid sig har hon lagt en kartong minisemlor som hon bjuder på. Själv rör hon inte bakverken. Efter en gastrisk bypassoperation tar hon inte ens mjölk i kaffet. När Angeles Bermudez-Svankvist blev verkschef hade hon haft fem direktörsuppdrag på raken, och för vart och ett av dem hade hon ökat i vikt.

– Jag såg ut som min spanska farmor i Sevilla: 159 centimeter lång och 110 kilo tung.
Eftersom hon inte var tillräckligt överviktig för att få landstingsfinansierad vård köpte hon en operation på Sophiahemmet. Hon ville göra ingreppet innan fetman förorsakade följdsjukdomar och i en lucka i sin annars knökfulla kalender.

– Det var sommaren 2009, när Sverige fick ordförandeskapet i EU. Jag öppnade Arbetsförmedlingens konferens i Kiruna torsdag till lördag, skrev in mig på söndagen och gjorde operationen på måndagen, samtidigt som min semester började. De tog bort två tredjedelar av magen och sju meter av tunntarmen.

Hon hade då varit generaldirektör i ett år. Det hade inte varit en smakstart. Angeles Bermudez-Svankvist var tandläkaren som skulle fixa jobben och därmed integrationen och valsegern åt alliansen. Själv anser hon att det var precis det hon gjorde även om världen var emot henne.
Den 1 september 2008 klev hon in på Arbetsförmedlingen. Två veckor senare kollapsade den amerikanska investmentbanken Lehman brothers och den värsta finanskrisen sedan depressionen på 1930-talet drabbade världen.

– Arbetsförmedlingen hade under 2007 och 2008 omorganiserats från 21 länsarbetsnämnder till en enda nationell organisation. Samtidigt fick vi en global ekonomisk härdsmälta. Det var som att byta motor på ett flygplan i luften, säger hon.

Hennes formella utbildning för uppdraget bestod av köpta kurser och program, bland annat en strategisk chefsutbildning på Handelshögskolan. Bermudez-Svankvist växte upp i en liten by på Mallorca och blev, när hon tog examen som tandläkare, den första i släkten med högskoleutbildning. Före det var hon den första som tog studenten.

– Pappa valde mellan att bli fotbollsspelare, tjurfäktare eller flamencodansör – det var så man gjorde karriär om man ville tjäna mycket pengar i Spanien på den tiden, säger hon.

Han valde tjurfäktare, blev rädd för tjuren, bytte till flamencodansare och träffade en semestrande svenska när han uppträdde på Mallorca. Paret fick en dotter och döpte henne till Angeles. När hon var några år kläddes hon i mörkblå, plisserad kjol och vit skjorta, och sattes i nunneskola. Ettan började hon i svenska skolan i Palma och när hon var 16 år flyttade familjen till Sverige.

– Jag slogs starkt av vilken ordning och reda det var i det svenska samhället, vilken struktur. Man blev kallad till tandläkaren. Bussarna kom i tid.

Även om Angeles Bermudez-Svankvist under intervjun poängterar sin uppskattning av denna reglerade tillvaro och sin egen metodiska målmedvetenhet och järnstruktur, verkar hon i praktiken ofta ha varit mer spontan än organiserad. Som när hon jobbade ett halvår inom äldreomsorgen, på en låst avdelning.

– Jag älskade det. De som bodde där var fullkomligt galna naturligtvis, de hade ju demens, alzhemiers. Jag tog med dem till Konsum i Tumba – de bara försvann, skrattar hon och drar belåtet slutsatsen:

– Jag har utmanat ganska mycket.

Tandläkaryrket var en barndomsdröm och första anställningen var i Alby. Efter en handfull år började hon klättra i karriären. Blev biträdande klinikchef i förorten, därefter chefstandläkare och klinikchef. Såg möjligheten när samma jobb utlystes i Björkhagen, närmare stan.

– Uppdraget var tufft, det ansågs omöjligt. Arbetsmiljön var inte bra, de som jobbade där var inte snälla mot varandra. Patienterna svek, barnen kom inte. Jag anmälde mig. Hela tiden har jag tagit kamikazeuppdrag, det har förföljt mig.

Under Angeles Bermudez-Svankvists ledning började folktandvården i Björkhagen med ansiktsmålning på lördagar. Studenter från Konstfack ritade tigrar och fjärilar på de små patienternas kinder och tandläkarna delade ut ballonger. Tandsköterskorna utbildades i att lägga bedövning och göra fyllningar i syfte att frigöra tandläkartid.

Anställda sades upp och ekonomin vände. Angeles Bermudez-Svankvist fick ansvar över ytterligare en klinik och rekryterade multikulturellt, inte för att ”jobba med integration” utan för att ”bredda affären så att fler kände sig välkomna”. År 1999 utsågs hon till ”Årets chef” av ledarskapstidningen Chef.

– Jag ringde pappa och berättade. ”Har du lyckats lura hela svenska befolkningen?” skrattade han.
Angeles Bermudez-Svankvist inser att hon borde tygla sitt humoristiska sinnelag. Hon klarar det sällan. Hon har för roligt för att hålla igen.

– Jag kan inte ta bort mitt sinne för humor bara för att det krävs i den seriösa världen av normativa människor, säger hon och kan inte låta bli att tillägga:

– Jobbar man i organisationer som är wacko måste man förresten ha humor.
I och med utnämningen till ”Årets chef” tog Angeles Bermudez-Svankvist steget ut i offentligheten.

– Där hände något. Jag blev väldigt bekräftad. Jag blev bjuden till landshövdingsparet i Stockholm. Drottningen var där. Det var intervjuer, möten och miljöer som jag aldrig hade tänkt att jag skulle hamna i.

Vid det laget var hon en frånskild, omgift tvåbarnsmamma. Hon vrider guldringen av vänster ringfinger för att se efter i gravyren vilket år det egentligen var som hon och maken Tomas Svankvist gifte sig – bara för att inse att det är fel ring.

– Det här är ringen som jag fick av min man 1999 när jag blev ”Årets chef”. Jag har inte ens vigselringen från bröllopet på mig, äsch, skit i det, vi har varit gifta i ungefär tjugo år och är fortfarande som två tonåringar, jättekära, skrattar hon.

”Årets chef” var inträdesbiljetten till balen där de tunga elefanterna dansar. En rekryteringsfirma hörde av sig och frågade om Angeles Bermudez-Svankvist var intresserad av att jobba som tandvårdsdirektör i Uppsala. År 2001 avancerade hon vidare till jobbet som vd för Folktandvården i Stockholms län där hon vände en brakförlust till överskott på 53 miljoner genom att konsolidera och lägga ned kliniker.

– Jag bytte ledningen. Anpassade organisationen. Införde skiftgång och prestationsbaserad ersättning. Ekonomichefen ringde upp och viskade: ”Det är svart på sista raden.” ”Varför viskar du?” viskade jag tillbaka. ”Om någon hör oss kanske det spricker igen”, viskade hon.

Det första stora bakslaget i Angeles Bermudez-Svankvists karriär kom när hon 2006 fick jobbet som kommundirektör i Södertälje. Hon väckte sådan kritik bland förvaltningscheferna att hon köptes ut innan hon ens hade hunnit börja. I ett tillrättalagt pressmeddelande skrev kommunledningen att kommunen och nya direktören hade olika synsätt på ledarskapet och att hon inte var beredd att arbeta i enlighet med den organisation som kommunen hade beslutat om.

Hon fick nästan 900 000 skattefinansierade kronor i avgångsvederlag. För pengarna köpte hon en Porsche åt sin man i 50-årspresent. Det är lätt att tolka som arrogant. En tidigare medarbetare som har intervjuats om Södertäljeintermezzot i tidningen Chef 2011 hävdar dock att Angeles Bermudez-Svankvist påverkades djupare av det inträffade än hon visade.

– Den där historien tog henne hårt, mest för att hon verkligen inte förstod vad som gick fel, säger medarbetaren.

Över en dillkvistprydd halv lunchportion keso, bröd, avokado, räkor och ägg i Sturebadets servering spekulerar Angeles Bermudez-Svankvist över varför hon inte var välkommen i Södertälje.

– Jag tror att jag var väldigt tydlig med att jag som chef ville göra saker, det kanske skapade någon form av rädsla, säger hon.

Sista chefsjobbet före generaldirektörsposten på Arbetsförmedlingen var som vd på S:t Eriks ögonsjukhus i Stockholm. Angeles Bermudez-Svankvist berättar om sin fascination över ögonkirurgerna där, specialister som ägnar hela sitt yrkesverksamma liv åt ”något som inte syns”.

– Jag vill ta på såna människor, säger hon, fingrar i luften och skrattar brödsmulor över bordet.
Själva ögonsjukhuset kändes dock för litet. Angeles Bermudez-Svankvist längtade efter att leda en större organisation med ett samhällsbärande uppdrag. Hon ville förändra världen. Och så, en morgon vid frukostbordet, fick hennes man syn på regeringens platsannons i Dagens Nyheter.

– Han sade: ”Kolla, det här är precis du. Du ska ha förmåga att leda och anpassa en komplicerad organisation och ha en kommunikativ förmåga.” Jag skrev mitt cv, tjoff tjoff, och en berättelse som började med att pappa var flamencodansör, och lade med en bild på mig i röd kostym. Så skickade jag in min ansökan och jag fick jobbet.

Rekryteringsprocessen pågick i månader enligt Angeles Bermudez-Svankvist. Efter tuffa tester och intervjuer fick hon beskedet att hon slagit ut de andra kandidaterna.

”Neeej, jag sade ju att du inte skulle söka det där!” utbrast hennes mamma som har arbetat på myndigheten i 20 år, bland annat som arbetsförmedlare.

Själv hade Angeles Bermudez-Svankvist inga betänkligheter. Att bli generaldirektör kändes som att stolt och glatt ge världen en oväntad rak höger. Passionerat, personligt och prestationsorienterat röjde hon runt på den statliga förvaltningsmyndighet som hon satts att leda.

En medarbetare som i intervjun i Chef tittar tillbaka på den första tiden med Bermudez-Svankvist vid rodret, beskriver kulturkrocken och tillvänjningen som följde så här: ”Sedan hon slutade underteckna sina informationsbrev med 'kram' känns det mycket bättre.”

– Jag slutade aldrig underteckna mina informationsbrev med kram, dementerar Angeles Bermudez-Svankvist. Jag skrev brev till alla 13 000 anställda varje månad och jag var ganska personlig. Jag slutade alltid: ”solkramar”.

Enligt de fackliga enkäter som gjordes på myndigheten 2012 och 2013 kombinerades kramarna med hårda nypor. Anställda berättade anonymt att de inte vågade uttala sig av rädsla för repressalier. Flera påstod sig ha fått höra att ”passar det inte, bör du se dig om efter ett annat arbete”.

– Jag uttrycker mig inte så. Men om man inte uppskattar det jobb som ska göras måste man ju söka sig ifrån det. Man kan ju inte vara kvar, säger Angeles Bermudez-Svankvist.

Fackenkäterna beskriver hur många upplevde en frustration över en ökad ”otydlig direkt- och detaljstyrning”, och en minskad arbetsglädje under Bermudez-Svankvist. Det sades att generaldirektören brusade upp på möten och tog beslut på magkänsla.

– Den interna kritiken saknade motstycke. Jag har aldrig varit med om något liknande, säger Lars-Erik Backström, som var ST-fackordförande på Arbetsförmedlingen under Angeles Bermudez-Svankvists tid där.

Till hennes försvar kom missnöjet hos personalen i en tid av omvälvande förändringar. På politikernas uppdrag sjösatte hon flera stora reformer som etableringsuppdraget för nyanlända och sjukförsäkringsreformen. När grupper som inte tidigare prövats mot arbetsmarknaden skulle matchas till jobb ökade arbetsbördan på kontoren kraftigt samtidigt som varslen strömmade in. För att få det att fungera överöste alliansen myndigheten med nya verktyg och en miljard extra att anställa personal för.

– Det krävde ett visst hålligång. Jag byggde upp en krisorganisation med en röd, en gul och en grön grupp. Sov med två mobiltelefoner i sängen. Jag har alltid sagt ja till alla reformer och det har inte alla varit glada för. Men antingen gör du det som krävs eller så får du göra något annat. Det fanns ingen konsensus för mig i de frågorna. Vi behöver inte vara överens. Förstår du? säger Angeles Bermudez-Svankvist.

År 2009 utsågs hon till ”Årets myndighetschef” av Veckans affärer och år 2011 visade moderatstämman upp henne på storbildsskärm, under hallelujastämning och sist i en lång rad S-märkta gubbar. Angeles Bermudez-Svankvist var symbolen för deras rekryteringspolitik.

– Nya moderaterna investerade väldigt mycket i henne och det gav henne skydd. Men hon levererade inte. Förtroendet för Arbetsförmedlingen gick i botten och resultaten uteblev, säger en person med insyn i myndighetens styrelse.

Samma år som Angeles Bermudez-Svankvist petades från sin post utsåg regeringen nya ledamöter i Arbetsförmedlingens styrelse. Fredagen den 23 augusti 2013 gick denna nya styrelse ut med en offentlig misstroendeförklaring mot myndighetens generaldirektör, ett unikt drag som gjorde situationen helt ohållbar.

Angeles Bermudez-Svankvist svarade att det inte är styrelsen utan regeringen som utnämner och avsätter generaldirektörer och att hon hoppades att det skulle vara ”business as usual” på måndag. Först efter söndagens femminuterssamtal med arbetsmarknadsminister Engström på Rosenbad lämnade hon chefsstolen.

– Det var mindre snyggt, säger hon om sättet hon petades på, och förkunnar vidare:

– Egentligen borde jag ha fått en stor klapp på axeln och ett tack för ett fantastiskt jobb under den här tiden. Var det någon som levererade så var det jag.

Att säga upp sig och slippa schavottera offentligt var aldrig något alternativ för henne:

– Den bollen tar inte jag. Jag smiter inte. Det handlar om värdighet. Jag har varit med och förändrat samhället till det bättre. Vad är det jag skulle smita bakvägen ifrån? Vad skulle jag säga till mina barn?

Synen på resultatet skiljer sig lika mycket mellan parterna som versionerna om hur nyheten om att generaldirektören slutade togs emot.

– Det hölls aldrig någon avtackningstillställning för henne. Det tillhör god ton, men det fanns inte på kartan att folk ville tacka av henne. Det var helt otänkbart för både ledningen och personalen, säger en källa nära ledningsgruppen.

– Jag avtackades av en ganska stor grupp människor från min ledningsgrupp och stab. En avtackning behöver inte ske på huvudkontoret för att vara en avtackning. Dagen efter fick jag 450 sms från folk utifrån. Det var både ilska, frustration och bejakande klappar på axeln. Den enda som inte sms:ade var Gud, och han har väl inte telefon än, säger Angeles Bermudez-Svankvist.

Dansmusik strömmar upp från bassängen i ljusgårdsbrunnen en våning ned. På vattenytan guppar en grupp damer i baddräkt och badmössa. Angeles Bermudez-Svankvist lutar sig över träbalustraden och vinkar igenkännande. Instruktören i vitt volanglinne viftar ivrigt tillbaka. Det är Susanne Lanefelt, lika klämmigt spänstig som när hon lärde hela svenska folket att ”kniiipa” i SVT:s ”Sköna söndag” på 1980-talet.

– Det här stället är en institution. Jag kom hit när allt briserade och har fått väldigt mycket värme här, säger Angeles Bermudez-Svankvist.

Nu vill hon ut i den hårda verkligheten igen, innan hon exploderar av återhållen energi. Det enda besked den arbetslinjevärnande regeringen ger när Lördagsmagasinet frågar om ny sysselsättning för deras petade generaldirektör är att ”hennes uppgifter bereds inom regeringskansliet”.

Dagen innan denna intervju går i tryck berättar Angeles Bermudez-Svankvist själv att hon har fått ett erbjudande som hon har tackat ja till. Det är inget chefsjobb. Hon ska förbereda och genomföra rundabordssamtal i Stockholm i juni 2014 om islamofobi i Europa.

– Det är en viktig samhällsfråga och känns hedersamt. Vad som händer efter juni vet jag inte.
På måndag morgon kliver Angeles Bermudez-Svankvist in på Rosenbad igen.

Fakta. Angeles Bermudez- Svankvist

Ålder: 50 år.
Familj: Maken Tomas Svankvist. Sonen Einar, 22, från ett tidigare förhållande. Gemensamma dottern Marta, 16. Bonusbarnen Maja, 26, Sofi, 28, och Emil, 36. Hundarna Snusen och Zingo.
Bor: Villa i Tullinge i södra Storstockholm.

Generaldirektörer på ”elefantkyrkogården”

Katri Linna
Tidigare tjänst: Diskrimineringsombudsman.
Månadslön: 89.000 kronor.
Kontraktet går ut: 31 december 2014.

Pia Enochsson
Tidigare tjänst: Myndigheten för Yrkeshögskolan.
Månadslön: 95.200 kronor.
Kontraktet går ut: 31 juli 2014.

Christina Lugnet
Tidigare tjänst: Tillväxtverket.
Månadslön: 91.000 kronor.
Kontraktet går ut: 31 mars 2015.

Sarah Wamala
Tidigare tjänst: Folkhälsoinstitutet.
Månadslön: 84.600 kronor.
Kontraktet går ut: 31 oktober 2014.

Henrik Landerholm
Tidigare tjänst: Folke Berna-dotteakademin.
Månadslön: 90.300 kronor.
Kontraktet går ut: 28 februari 2014.

Per-Erik Sandlund
Tidigare tjänst: Myndigheten för utländska investeringar i Sverige (ISA).
Månadslön: 118.500 kronor.
Kontraktet går ut: 17 augusti 2014.

Gunilla Törnqvist
Tidigare tjänst: Institutet för utvärdering av internationellt utvecklingssamarbete (SADEV).
Månadslön: 90.400 kronor.
Kontraktet går ut: 31 augusti 2014.

Aud Sjökvist
Tidigare tjänst: Hälso- och sjukvärdens ansvarsnämnd (HSAN).
Månadslön: 79.400 kronor.
Kontraktet går ut: 31 januari 2015.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.