DN har nu på kort tid dragit på sig Ingvar Kamprad-anhängarnas missnöje vid två tillfällen. Dels genom en artikel i mars i år om att familjen Kamprad beräknas få ut cirka 3,5 miljarder kronor per år i royaltyer eftersom tre procent av den stiftelseägda Ikeakoncernens försäljning varje år går till andra familjekontrollerade bolag och stiftelser. Dels genom gårdagens reportage om familjen Kamprads bostäder.

Syftet med artiklarna är helt enkelt att berätta om något som är mindre känt och inte belyst. Och gapet mellan det beskrivna och den bild som finns gör det bara än mer intressant att berätta. Alternativet är inte att låta bli att skriva bara för att det inte stämmer med den gängse uppfattningen.

Ingvar Kamprad har lyckats få en särställning bland svenska miljardärer. Han är folkkär och beundrad, trots avancerad skatteplanering och nazisympatier i ungdomen. Och han är mästare på att odla bilden av sig själv, där sparsamheten är ett av fundamenten. Det enkla skälet till att det lyckas är säkert att det inte finns någon skillnad mellan personen Ingvar Kamprad och bilden Ingvar Kamp-rad.

När han får frågan om den avancerade skatteplaneringen svarar han något i stil med att de där rådgivarna tog väldigt bra betalt. Ett lysande svar för att behålla imagen. Dessutom tyckte han säkert att de var dyra.

Som verksam i ett bolag som inte är börsnoterat kan Ingvar Kamprad och Ikea också välja friare än börsnoterade företag när och vad man vill visa upp. Under det senaste året har till exempel DN skrivit flera sidor om öppnandet av nya Ikeavaruhus, inte minst i Ryssland. Det leder inte till upprörda mejl om textreklam.

Varje gång H&M-kursen har tagit ett rejält skutt uppåt så dyker artiklarna om hur mycket rikare huvudägaren Stefan Persson med familj blivit upp. Liksom beräkningarna av hur mycket pengar familjen Persson får i utdelning på sina H&M-aktier. Det leder inte till någon försvarsstorm från Perssonfans.

På samma sätt kan inte familjen Wallenberg räkna med några stödtrupper på det sätt som Ingvar Kamprad kan. Inte heller mer okända miljardärer som Fredrik Lundberg och redarfamiljen Olsson i Göteborg.

För att hoppa tillbaka till jämförelsen mellan de två småländska ikonerna Carolina Klüft och Ingvar Kamprad så finns det en väsentlig skillnad när det gäller imagens betydelse för de båda.

För Carolina Klüfts image spelar det inte inte någon roll vad hon presterar för sjukamps- eller längdhoppsresultat.

Däremot är Ingvar Kamprads image som oerhört sparsam en väsentlig del av kulturen i och bilden av Ikea. Och det är en bild som byggs upp framför allt av Ingvar Kamprad som person, precis som han varit och kanske fortfarande är viktig för snart sagt allt annat i det fantastiska Ikeabygget.

Nej, det finns nog ingen storentreprenör som själv skapat eller som förvaltat tidigare generationers insatser med ett lika brett stöd som Ingvar Kamprad. Den enda som kommer i närheten är kanske Cristina Stenbeck, som fortfarande har något av en smekmånad i medierna.

Ingvar Kamprad skulle utan tvekan kunna starta ett politiskt parti. Det finns många som har så stor tilltro till honom att de skulle följa honom.

Ikoner mår nog bra av att belysas från flera håll för att få en fylligare lyster. Om det bara blir en sorts ljus som skiner på dem så är risken stor att de bleknar och framstår som mer hemlighetsfulla och gudomliga än vad de kanske är. Vi är ju trots allt bara människor, och att Ingvar Kamprad vill bo rejält och ståndsmässigt är mer normalt än om han hade velat sitta i en en tvårummare i Älmhult. Liksom det är normalt att försöka ge även den nyansen av ikonen.