Kan någon ta över efter dig?
- Ja, det hoppas jag, svarar Ingvar Kamprad. Men innerst inne tror han nog inte det.
För en månad sedan sa Ingvar Kamprad i Financial Times att hans äldste son Peter med största sannolikhet ska ta över Ikea. Därför fick han många frågor om detta när han framträdde i Lund förra veckan för att inviga Ingvar Kamprad Design Center. Dagens Nyheter frågade när han tänkte dra sig tillbaka.
- Jag tar det i 25-årsperioder, svarade han och väckte munterhet på presskonferensen. Vad ska man svara? Jo, jag vill hemskt gärna dra ner lite grand. Men det är många omständigheter som gör att det blir svårt.
Vilka omständigheter?
- Om man känner företaget som jag gör, jag tänker "retail is detail" vilket innebär att man måste kunna företaget och känna själen i varje Ikea-hus, känna att stämningen är som den ska vara, då är det inte så jäkla lätt att lämna över.
I sommar har han varit ute och kontrollerat att stämningen är den rätta på sex varuhus.
- Jag inbillar mig att jag fortfarande orkar känna efter att "det här är bra, det här är på rätt väg" eller att något annat är lite sämre som måste rättas till.
Lägger du dig i sådana detaljer?
- Ja, jag sysslar med allt från om örat på en kaffekopp ska sitta på den ena eller andra sidan. Sen har någon sagt att man bara kan snurra koppen ett halvt varv och det är förståss en bra idé.
Ingvar Kamprad skämtar ofta och gärna. När han kliver in på pressmötet går han demonstrativt förbi bordet där han skulle sitta och ställer sig i stället mitt i det stora rummet och ser sig förtjust omkring bland journalisterna:
- Jaha, dig känner jag och dig och dig, men inte dig. Vi är som en enda stor familj här. Kan vi börja nu?
Det är svårt att föreställa sig att den vänliga, nästan oansenliga äldre (han är 76) mannen äger ofattbara 140 miljarder kronor. Om man ska tro den amerikanska tidningen Forbes, som med den summan placeras honom som nummer 16 bland världens rikaste personer. Veckans affärer anger hans förmögenhet till 300 miljarder.
För fyra år sedan skrev Bertil Torekull en bok om Ingvar Kamprad. När boken presenterades fick han frågan när han tänkte lämna över ansvaret i koncernen.
- Jag tänkte dra ner på takten och börja jobba halvtid om tio, tolv år, skämtade han som vanligt.
På frågan när sönerna Peter, Jonas och Mathias ska få ta över svarade han:
- När de vet tillräckligt mycket.
De tre sönerna har sedan många år arbetat på olika håll i koncernen. Men med mottot "Ärva men inte fördärva", som Ingvar Kamprad satt upp för dem, är väl frågan vem som skulle våga ta över.
- Det är en stor glädje för mig att barnen är så intresserade av Ikea, sa han också. Men ska de kunna vara till nytta, ska de också kunna allt.
På pressmötet förra veckan fick Ingvar Kamprad frågan om han skulle flytta hem till Älmhult från Lausanne i Schweiz.
- Nej, det går inte. Jag känner på mig att mitt minne blir sämre och sämre. Om tio, femton år är jag helt gaggig och jag ger mig fanken på om jag bodde i Älmhult så skulle jag fortsätta att åka in till Ikea varje morgon och inbilla mig att jag gjorde nytta, när jag i själva verket skulle hindra andra att göra något bra.
När han säger detta har den tidigare helt skämtsamma tonen fått en dos allvar.
- Därför kan jag inte flytta tillbaka, jag är en för stor entusiast för att fatta när det är slut, när jag måste inse: "Nu måste du dra dig tillbaka, gubbe."
Avståndet hindrar dock inte Ingvar Kamprad att ofta och gärna dyka upp på kontoret i Älmhult. Han lämnade jobbet som koncernchef 1986 och har ingen formell post i Ikea, bara ordförande i den stiftelse som äger koncernen.
- Men han är en aktiv grundare som hela tiden är runt i organisationen, säger Marianne Barnell, informationschef på Ikea. Han deltar i Ikeas vardagsliv, inte formellt men som support. Han är mest aktiv när det gäller produktutveckling och inköp.
I höst ska han till exempel tillbringa några veckor i Novosibirsk där Ikea bygger upp en ny inköpsstation.
För fyra år sedan hade Ikea 38.000 anställda, i dag är de 70.000. Koncernen har 143 varuhus i 22 länder. Och fler ska det bli. Nästa stora marknad är Kina.
Är Ikea ett multinationellt företag?
- Nja, vi är ett medelstort företag. På många områden är vi skitsmå, men vi har stora möjligheter. Vi jobbar för att bli världens största småföretag. Vi har stor aptit, en fin företagskultur och vi jobbar mycket med swedishness. Det kan konkurrenterna inte stjäla. Vad det är? Vi har svenska flaggor vid alla varuhus, vi serverar köttbullar överallt, 1 000 ton förra året tror jag, och vi säljer pepparkakor. Alla varuhus som jag besökt i år hade sålt slut på pepparkakorna. Mitt i sommaren!
Hur ser du på Ikeas roll i de länder ni finns?
- Vi arbetar med en ansvarsfull marknadsekonomi. Det betyder att vi jobbar i utvecklingsländerna, på deras villkor och möjligheter. Inte som mr Bush som är för ivrig att säga: "Här kommer vi amerikaner och vi kan berätta hur ni egentligen ska göra, vi kan göra det korrekt." Jag kallar det för djungelkapitalism. Det synsättet förstör för de lokala människorna att växa och lösa sina egna problem. Man känner igen djungelkapitalisterna på att de har dollartecken i ögonen när de girigt frågar: Hur mycket kan jag tjäna på det här och är det snabba pengar. Jag hatar det och anser inte att det hör hemma i framtiden.
Är du lite gammaldags?
- Fattas bara, jag är 76 år. Men i den svenska folksjälen har det väl alltid funnits en social känsla av att det är bäst att jobba tillsammans. Den känslan ligger i botten på hela vår Ikeakultur.