Jag hade hoppats slippa skriva så mycket mer om bonusar i denna spalt, men dessvärre kan jag inte hålla mig när jag ser ännu ett populistiskt utspel om att stoppa bankbonusarna.
Jag ställer mig frågan: Är inte bonusstoppsnacket bara en dimridå för att dölja att övervakarna har misslyckats med sin uppgift? Vår förhandsdiskussion på nätet visar att DN-läsaren delar mina misstankar, samt att många är förbannade av många olika skäl.
Finansmarknaden lever av förtroende och därför är finansmarknadsfolk bland de mest
regellydande som finns. På samma sätt som fyraåringar är det: har du inte reglerat dem rätt, så gör de fel.
Ingen kan få mig att tro att det enbart var bonusarnas fel att vi fick finanskrisen på halsen.
Naturligtvis förstärkte bonusarna effekten av det oönskade beteende som ledde fram till finanskrisen, men det egentliga problemet, systemfelet som drog igång alltsammans, ligger på ett annat plan: bristen på smarta regleringar.
Som du kanske minns, upptäckte finansmarknaden för ganska länge sedan att en lucka i reglerna kring en finansiell teknik som kallas för ”värdepapperisering” kunde användas för att skapa stora låtsasvärden.
Genom att omklassa en i högsta grad riskfylld utlåning som ytterst trygg (genom några tvivelaktiga matematiska trolleritrick hämtade ur statistikböcker och därefter vantolkade) kunde bankerna öka sin utlåning till icke pålitliga låntagare på ett ytterligt dramatiskt sätt.
När så lånen förvandlats från superriskfyllda till trygga, kunde de säljas över hela världen som lämpliga investeringar för pensionskassor.
Jag och många med mig på marknaden under de glada dagarna var förstås förundrade över hur det nya sättet att presentera de gamla lånen kunde klassas som global riskspridning, och det diskuterades ganska flitigt vart värdepapperiseringsfenomenet skulle leda oss.
Men ingen hade egentligen några svar. Och eftersom ingen hade något grepp om riskerna, var det heller ingen som tittade riktigt noga på hur dessa risker reglerades av finansinspektioner, försäkringsinspektioner och allt vad de hette.
Nu vet vi mer. Och att då börja kritisera bankerna för att betala ut för stora bonusar är helt enkelt osmart. Eller, hemska tanke, ohederligt!
Tänk om det är precis motsatt väg vi skall gå? Om världens finansministrar i stället började fundera på att införa egna bonusar på sina finansinspektioner, så att de vassaste medarbetarna kunde behållas.
Kanske skulle det innebära att kunskapen om marknadens risker kunde höjas och regleringarna därmed bli mer träffsäkra?
Då vore mycket vunnet. Men det är svårare att marknadsföra till allmänheten. Bäst att hitta syndabockar utanför finansministerierna i stället, inte sant?