Att läsa presentationsmaterialet som Fast Retailing har lagt ut på sin hemsida för investerare är som att ta del av visionerna från den mest självsäkra entreprenör. Först ska bolaget och dess modekedja Uniqlo bli modemärke nummer ett i Asien. Sedan ska man bli det i världen. ”Winner takes all” slutar presentationen. Det är verkligen att sticka ut hakan med tanke på att de flesta i västvärlden inte alls känner till Uniqlo.
När amerikanska Interbrand analyserar varumärkens värden finns Uniqlo inte med på 100-i-topplistan. Där ligger H & M på plats 21, Zara på plats 44 och Gap på plats 84.
Men Fast Retailings ambitioner med Uniqlo är inget att vare sig skratta åt eller underskatta. Bolaget har gjort ett stort avtryck på Manhattan med nyöppnade flaggskeppsbutiker, som enligt rapporterna är fullproppade med kunder. Sedan några år tillbaka finns man också i Europas modecentrum Paris och London.
Det kommer ändå inte att vara lätt för Uniqlo att slå sig in i Europa och USA. H & M, Zara och många andra stora kedjor har ett fast grepp om marknaden, såväl kunder som butikslägen. Rapporterna hittills från branschbedömare är att Uniqlo-butikerna i Paris är lönsamma, men inte de i USA. Men USA är en svår marknad att ta sig in på, se bara vilken tuff start H & M hade.
På andra kontinenter kan de västerländska klädföretagen bli mer pressade. Ta snabbväxande jättemarknaden Kina till exempel. I dagsläget har H & M runt 61 butiker där, Zara har 77 och Uniqlo har 94. Uniqlo har uttalat att det är i Asien man ska expandera snabbast. Man räknar med att öppna 60 nya butiker i Kina fram till augusti nästa år och inom två tre år ska omsättningen i landet nå över åtta miljarder kronor.
Totalt talar man om 200–300 nya butiker årligen i världen och den snabba tillväxten ska ske med hög lönsamhet.
Bakom alla dessa siffror döljer sig förstås frågan om själva verksamheten i Uniqlo håller måttet: Har kedjan rätt kläder mode-, kvalitets- och prismässigt för att lyckas? Företagets samarbete med modeskaparen Jil Sander har lyft imagen, och att döma av reaktionerna på nyheten i DN häromveckan om att Uniqlo letar butikslokaler i Stockholm verkar många se fram emot att man öppnar här. Och det japanska företaget öppnar ju knappast en trettonde butik i Storbritannien om man inte märker att efterfrågan finns. Utbudet verkar hålla med andra ord.
När det gäller etableringen i Stockholm är det lätt att föreställa sig att en och annan fastighetsägare vill krydda sitt köpcentrum med något annat än de vanliga kedjeföretagen, som redan finns överallt. Uniqlo kommer dock knappast att göra sin Sverigepremiär i ett köpcentrum. Det gjorde man i USA och slog igen året senare med motiveringen att i en galleria i New Jersey blev man bara en i mängden. Uniqlo vill göra avtryck. Den första butiken är lika mycket en marknadsföringsplats som ett säljställe.
Utifrån de fakta som finns om företaget verkar man även ha de finansiella resurserna för att expandera. Visserligen är Fast Retailing mer skuldsatt än Inditex (Zaras ägare) och H & M, men de två är å andra sidan extremt välkapitaliserade för att verka i börsvärlden.
Fast Retailing har en liknande ägarstruktur som sina två europeiska konkurrenter. Familjen Persson är största ägare i H & M, Amancio Ortega Gaona i Inditex och i det Tokyobaserade företaget heter familjen Yanai. Tadashi Yanai är både vd och ordförande. Företag med ägare av kött och blod brukar vara mer långsiktiga än de som domineras av anonyma fonder. Sådant är värdefullt i en expansionsfas där andra aktieägare kan tänkas vilja dra i bromsen. Det fonder ser som kostnader ser familjen Persson som en investering.
Amerikanska Gap grundades också av en familj. Även om två söner i familjen Fisher sitter i styrelsen och äger en del aktier så domineras ägarbilden helt av institutioner. Bolaget har heller inte utvecklats lika bra på börsen som H & M och Inditex de senaste åren. Av de fyra stora modekedjorna i världen är det förmodligen mer skuldtyngda Gap som har tuffast utgångsläge om Uniqlo skärper konkurrensen om kunderna.