– Vi kommer båda från fattiga familjer och måste ha sparpengar som är lätta att komma åt om någon i familjen blir sjuk, säger Zhang.

De sparar på bankkonto, trots den notoriskt låga räntan, och gör därmed som en stor del av den kinesiska befolkningen. Sparar en buffert för sjukdom, eller barnens utbildning, och lånar ut sina pengar till de statliga bankerna. Där får de av gammal vana, eller snarare på grund av systemet som ibland kallas statskapitalism, så låg ränta att sparkapitalet gröps ur av inflationen.

– Ja, pengarna förlorar i värde på banken, men vi har inget val. Mina föräldrar har rått oss att ha minst 200.000 yuan (220.000 kronor) på banken om någon blir sjuk, berättar den 32-årige mannen, som har ett eget företag i resebranschen.

På detta vis har bankerna sedan 90-talet lånat in pengar billigt från de sparsamma kinesiska hushållen. Sedan har kommunistpartiet beslutat till vilka som bankerna ska låna ut pengarna. Till de stora statliga företagen till exempel, och till dem som har goda förbindelser med både bankchefer och politiker.

Så har kinesiska banker skaffat fram extremt billigt kapital till statens prioriterade företag, samtidigt som bankerna själva ofta gjort stora vinster. Systemet har hjälpt till att finansiera kostsamma projekt som OS i Peking, och har över huvud taget varit en viktig orsak till den snabba ekonomiska utvecklingen i Kina.

Vad statens företag tjänat i lån med ”konstgjort” låg ränta, har allmänheten förlorat. Kinesiska hushåll har under 2000-talet, enligt experter, gått miste om tusentals miljarder kronor i utebliven ränta, jämfört med om de fått en marknadsmässig avkastning på kapitalet.

Zhang Liming sparar inte bara pengar i banken. Han har lånat pengar för att köpa en lägenhet åt familjen i Peking, och till sina föräldrar och svärföräldrar i norra Kina.

– Så om vi skulle få högre ränta på sparkontot skulle bolånen samtidigt bli dyrare, eftersom vi inte känner någon bankchef som kan ge oss förmånliga lån, säger han.

Problemet med det nuvarande systemet är att ordningen 2011 så uppenbart motverkar vad kommunistpartiet numera säger ligger i nationens intresse.

I den senaste femårsplanen lovade partiet att se till att öka landets privatkonsumtion. Den har sjunkit till drygt en tredjedel av BNP, jämfört med minst hälften på de flesta andra håll i världen. Bara genom ökad privatkonsumtion, är den gängse uppfattningen, kan Kina gå in i nästa fas av ekonomisk expansion.

Men hade alla bara tänkt som Zhang Liming hade kursändringen snart varit gjord. Efter att ha sparat på banken under en längre tid känner han sig tillräckligt trygg.

– Nu har vi råd att använda pengar. Så vi har bokat en semesterresa till södra Kina, säger han.

Men den kinesiska statens dilemma kvarstår. Genom att stimulera invånarna att spendera i stället för att spara – vilket bara kan ske om invånarna låter sig lugnas av sjukvårdsreformer – stryper ledningen samtidigt det billiga pengaflöde som funnits till de statliga bankerna.

Statliga företag blir då tvingades att betala en betydligt högre ränta på sina lån än hittills, vilket skulle vara början på slutet för det gamla finansieringssystemet.