Marknadsekonomin är det enda system som kan komma till rätta med den globala uppvärmningen. Det behövs även politiska ingrepp som en global koldioxidskatt. Men det är genom prismekanismen, inte diktat uppifrån, som hushåll och företag kan motverka klimathotet.
I dessa tider, när klimatfrågorna dominerar debatten, möter man uppfattningen att vi i Sverige och andra höginkomstländer måste sänka vår materiella standard. Julhandeln representerar då något extra förkastligt, vilket har märkts på vissa läsarreaktioner efter min krönika den 21 december. Tanken hos somliga tycks vara att man ska rädda miljön genom att dra ner aktiviteten på sparlåga och inte unna sig mer privat konsumtion än det allra mest oundgängliga.
Brådskan som finns att angripa klimatproblemen ger lätt upphov till ett slags desperation, med övertro på förbud och dirigering uppifrån. Det talas ofta om allt som är onödigt, alltifrån internationella varutransporter till turistresor. I nästa led ligger att både handeln och utbytet mellan olika delar av världen helst ska begränsas. Men om dessa tankegångar blev förverkligade skulle världsekonomin drivas in i en kris. Bristande efterfrågan och krympande världshandel leder i sin förlängning mot en depression som på 1930-talet. Är det verkligen troligt att klimatet vinner på en sådan situation?
Nej, och avgörande skäl talar också emot att det är rätt väg att gå. Av de två tunga dokument om de globala klimatfrågorna som har kommit på senare tid, Sternrapporten och rapporten från FN:s klimatpanel (IPCC), pläderar ingetdera för en återgång till fattigdom.
Bägge rapporterna, som har utarbetats med stöd i omfattande internationell expertis, argumenterar i stället för att man med begränsade ekonomiska uppoffringar - som sätts in utan onödigt dröjsmål - kan åstadkomma stora resultat. Den ekonomiska tillväxten kan då behöva bli något långsammare under de närmaste decennierna, vilket inte alls betyder att den ska upphöra.
IPCC-rapporten visar att BNP-utvecklingen sedan 1970 har gått snabbare än ökningen av koldioxidutsläppen, som utgör huvudorsak till den globala uppvärmningen. Det betyder att utsläppsintensiteten, alltså den mängd extra koldioxid som släpps ut vid en ytterligare BNP-ökning, gradvis har blivit lägre (se grafiken).
Detta är hoppfullt, även om utvecklingen så här långt ändå inte är tillfredsställande. Koldioxidutsläppen, som hittills har ökat, måste så snart som möjligt vända nedåt. Men även om detta kräver stora ansträngningar, betyder det uppenbarligen inte att den ekonomiska tillväxten måste avstanna. Förnyelsen kan därmed komma genom att företagen investerar i mer resurssnål och miljöriktig teknik, samtidigt som det finns efterfrågan från hushållen på nya produkter och tjänster. I hög grad blir det priserna som styr utvecklingen, exempelvis genom att fossila bränslen blir dyrare, vilket påverkar allas kalkyler.
Företagens jakt efter vinster och konsumenternas strävan att få mesta möjliga för pengarna verkar då i rätt riktning, även för klimatet. Marknadsekonomin är i detta avseende oöverträffad, jämfört med andra ekonomiska system. Men det räcker förmodligen inte, med tanke på brådskan att komma till rätta med den globala uppvärmningen.
Därför finns det starka skäl för politisk styrning, såsom inrättande av en global koldioxidskatt och av internationell handel med utsläppsrätter. Vad som gör sådana medel effektiva är att de verkar genom priserna och på den vägen påverkar beteendet hos företag och hushåll. Besluten tas decentraliserat, medan verkningarna ska uppstå globalt.
Förutsättningen att lyckas är att det blir en bred uppslutning, där USA:s medverkan är nödvändig. Annars finns inga möjligheter att, i nästa steg, få med sig skeptiska tillväxtländer som Kina och Indien. Då räcker det knappast att många svenskar drar sitt strå till stacken genom att uppträda klimatmedvetet. Sveriges exempel, med 9 procent lägre koldioxidutsläpp nu än 1990, pekar på att ekonomisk tillväxt och bättre klimat borde gå att förena. Men denna framgång beror till stor del på att kärnkraften har fått ersätta fossila bränslen som oljan och kolet, vilket det ofta talas tyst om.