Ekonomi

Kodning blir en barnlek

Framtidens gemen­samma språk är programmering, spår många. Den som kan tala med datorer får makten över vår vardag. Fråga bara Linda Liukas. Hon har fått tre miljoner kronor för att göra en barnbok om kodning.

Efter tjugofyra timmar insåg jag: okej, mitt liv kommer att förändras.

Hon sitter i ett mötesrum uppe på sitt kontor i centrum av Helsingfors. Hon pratar så snabbt och entusiastiskt att man knappt hinner ställa frågor. På en timme har hon hunnit säga mer än skådespelarna i hundra Kaurismäkifilmer.

Lindas Liukas liv förändrades i januari i år då hon lade upp en video på finansieringsplattformen Kickstarter. Där berättade hon om sin idé: en bilderbok om programmering för barn.

Ett dygn senare hade hon samlat 100.000 dollar. Målet var 10.000.

När kampanjen var klar i februari hade hon 15.000 beställningar och 380.000 dollar (motsvarande tre miljoner kronor), i donationer från entusiastiska följare som tyckte om hennes idé.

Nu är hon nästan klar med boken, som kommer ut på det amerikanska förlaget MacMillan nästa vår.

– Kickstarter möjliggjorde det. Jag hade aldrig kunnat gå till en finländsk förläggare och säga att jag ska skriva en barnbok om programmering, säger hon.

28-åriga Linda Liukas är bara en av många som insett att något måste göras med den skeva könsfördelningen inom den digitala världen. Själv har hon startat nätverket Rails girls som ordnar kurser i programmering för unga tjejer. I dag finns 227 lokala Rails girls-grupper runt hela världen.

– Rails girls är ingen förening, ingen officiell organisation. Vi ordnade en kurs i Finland och fick en inbjudan till Singapore och åkte dit med egna pengar. Sedan kom det fler förfrågningar, och vi bestämde oss för att göra allt vårt material fritt tillgängligt. Vem som helst kan i dag ordna en kurs och använda vårt material. Vi startade inte projektet för att tjäna pengar, Rails Girls finns så länge behovet finns, säger hon.

Det är många som förutspår att programmering är ”framtidens språk”, ett av de viktigaste kunskapsområdena i en tid där allt mer styrs av datorer. President Barack Obama skickade en videohälsning till den amerikanska befolkningen i fjol: ”Spela inte bara på din telefon, programmera den.”

Den videon brukar Jan Gulliksen använda i sina föreläsningar. Han är professor på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm och leder Digitaliseringskommissionen som tillsatts av regeringen. Hans forskningsområde är något som kallas människa-dator-interaktion.

– Mängden datorer runt om oss ökar ofantligt. Just nu har vi till exempel forskare på KTH som utvecklar interaktiva textilier, säger han.

Enligt Gulliksen är hemmet ett ställe där det digitala kommer att synas alltmer.

– Vi ser redan att de förarlösa bilarna fungerar. Tekniken blir allt billigare, allt mindre och allt mer miljövänlig. Det handlar inte om att placera in en dator i ett mjölkpaket och ta ut mjölken, det är en föråldrad syn på vad en dator är. I framtiden kanske det finns lakan som kan känna av hur du mår, som märker om du blir sjuk och som larmar vårdcentralen, säger han.

Tittar man på branschsiffror inom det digitala området i Sverige ser man ändå att det finns problem. Endast 23 procent av de som jobbar i branschen är kvinnor. I Finland är siffrorna bättre, omkring 44 procent. Jämförelsen har gjorts vid Luleå tekniska universitet i fjol.

– Vad vi kom fram till är att Finland har bättre siffror generellt, men samtidigt har kvinnorna inte nödvändigtvis höga positioner inom branschen. I Finland handlade det mer sällan om chefsjobb utan ofta om olika stödfunktioner, säger Paula Wennberg vid Luleå tekniska universitet.

I Sverige finns en ideell förening, Geek girl meetup, som arbetar med att ”lyfta kvinnliga förebilder” inom teknik och entreprenörskap. Föreningens ordförande Linda Sandberg säger att den manliga dominansen i it-branschen leder till att den blir icke-välkomnande.

– I en homogen bransch tillgodoser man endast sina egna föreställningar om de behov som andra grupper i samhället har, säger hon.

Sandberg säger att det finns en hel del man kan göra för att ändra på strukturerna.

– Dels kan man fortbilda sig själv och sina medarbetare, dels ställa upp på initiativ som #tackanej och framför allt lyssna på medarbetare som inte är som en själv.

#tackanej är ett initiativ som går ut på att föreläsare och experter som blir tillfrågade om att ställa upp i exempelvis paneler tar ett kliv bakåt och erbjuder platsen till någon som representerar en minoritet i sammanhanget.

För Linda Liukas föddes förälskelsen i programmering tidigt. När hon gick i högstadiet skapade hon Finlands första hemsida för USA:s dåvarande vicepresident Al Gore.

– Andra gillade Orlando Bloom och Leonardo Di­Caprio. Jag hade klippböcker med Al Gore och Finlands statsminister Esko Aho. Det var en klassisk tonårsförälskelse, säger hon.

Linda bodde i Esbo, en sovstad utanför Helsingfors, väldigt medelklassig och ännu i början av 2000-talet rätt homogen. I Esbo fanns på den tiden många av Finlands stora teknologiföretag, och det största av dem var Nokia.

I dag är det uppstickarna, som Supercell och Rovio, som får uppmärksamhet. De lockar personal från hela världen och omsätter miljarder. På Supercells Helsingforskontor jobbar människor från 26 olika länder.

På många sätt passar Linda Liukas in i den berättelse om Finland som skapats sedan 1990-talet. I det framgångsrika mobillandet som satsar mycket på digitala uppstickarföretag är den största delen av befolkningen uppkopplad. Också i dag, efter Nokias katastrofala fall, betonas ofta att Finland är ledande inom it-lösningar och infrastruktur. Det talas om att införa programmering i skolorna.

Men Linda Liukas är inte intresserad av teknik som BNP-höjare.

– Det finns säkert de som motiveras av sådant. Jag ser snarare det jag gör som ett konstprojekt, som förhoppningsvis kan sysselsätta människor. Jag tror också att de duktigaste spelföretagen framför allt drivs av att göra bra spel, säger hon.

Liukas första riktiga kontakt med branschen kom under studierna, när hon mötte teknologer vid nuvarande Aalto-universitetet.

– Det var första gången jag kände att jag hittade lika­sinnade. Jag gick ganska djupt in i hela den tekno-libertarianska drömmen och tänkte att framtiden fanns i Silicon Valley och Kalifornien.

Hon förstod också snabbt att det är en väldigt mansdominerad sfär.

– De unga teknologerna i Finland var män med Ayn Rand-komplex. Deras filosofi gick ut på att en enskild person kan förändra världen om man bara är tillräckligt begåvad och jobbar hårt. Det var befriande för mig, för jag hade redan i högstadiet fått höra att ”Linda försöker för mycket” och när jag studerade på Handels lärde vi oss att vi var en del av ett större maskineri.

Den amerikanska 1900-talsförfattaren Ayn Rand är ett återkommande namn inom företagsvärlden. Hon citeras flitigt bland annat av Nordeas styrelseordförande Björn Wahlroos i hans bok ”Marknader och demokrati: uppbrott från majoritetens tyrrani”. I jättetegelstenen ”Och världen skälvde” från 1957 för Rand fram sina idéer om kapitalismen, individualismen och den rationella egoismen. Grundaren av taxiappen Uber som kopplar samman resenärer med chaufförer hade till exempel länge Ayn Rand som bild på sin Twitterprofil.

Studierna ledde Liukas till USA och Stanforduniversitetet i Kalifornien. Under studietiden följde Linda sajten Hacker news och visste ”mer om det som händer i Silicon Valley än i finska kommunalpolitiken”.

– I dag kan jag tycka att det var lite barnsligt och kanske till och med farligt. Silicon Valley representerar inte hela sanningen om världen.

Ett problem just nu är att makten är koncentrerad till allt färre bolag. Twitter, Facebook, Apple, Google. Därför är programmering också en demokratifråga. Ju fler som kan koda, desto mindre makt får enskilda personer.

– Å ena sidan är det spännande att en enskild idé kan förändra så mycket. En kodare på Twitter kan ändra i en kod som berör 271 miljoner människor, och man behöver inga stora kommittéer för att göra beslut. Men maktkoncentrationen är bekymrande. Och speciellt att det handlar om en homogen grupp människor, det är de här samma Ayn Rand-männen överallt. Men det håller lyckligtvis på att luckras upp lite. I dag finns viktiga it-maktcentrum också i Boston, i New York och i Shenzhen i Kina, inte bara Silicon Valley, säger Liukas.

Så är ditt jobb ett demokratiarbete?

– Det låter förmätet att säga det, men det är utan tvekan en av de största motivationerna. Att försöka föra samman personer som inte tror eller vet att de är intresserade av teknologi. Jag önskar att det hade funnits när jag var barn. Jag hade länge en väldigt binär syn på saken: antingen är man intresserad av samhället eller av teknologi.

Tillsammans med barnen på kurserna sitter Liukas ned och funderar på grundfrågor kring datorer.

– Det handlar väldigt mycket om att lära dem ett förhållningssätt till teknologi. Jag frågar dem: Vad är en dator? Kan en hund vara en dator, kan ett mjölkpaket vara en dator? De svarar nej, men snart kommer vi fram till att ett mjölkpaket faktiskt kan vara en dator. De här barnen tillhör ju en generation som sannolikt kommer att få uppleva det. Så vi funderar på vad ett sådant mjölkpaket kunde göra, och de kommer på en massa fantastiska grejer. Kanske kan kartongen mäta när mjölken blir sur och färga mjölken rosa?

Barnen sitter alltså inte och lär sig olika programspråk.

– Förr tänkte jag att jag vill lära barnen koda, nu koncentrerar jag mig mera på det som man kallar ”computational thinking”. Att barnen ska förstå att man själv kan skapa saker som får datorn att reagera på ett visst sätt. Inom programmering behöver man ett visst grundläggande logiskt tänkande, som att man ska kunna plocka isär saker i sina mindre beståndsdelar, man måste också känna igen mönster och kunna formulera exakta kommandon. Barn klarar av ganska grundläggande grejer redan i fyra-femårsåldern, säger hon.

Liukas använder inte datorer på sina kurser. I stället sitter hon på golvet och klipper och klistrar. Också hennes bok ”Hello Ruby” är analog. Den kommer att komma ut som en fysisk bok.

– Barn ska inte sitta vid skärmen mer än de måste. Jag vill att man läser min bok i sängen med mamma och pappa. På samma sätt som vi läste Muminböckerna när jag var liten, säger hon.

Liukas beundrar för övrigt Minecraft för vad spelet gjort inom just pedagogiken.

– Minecraft är ett av de största kreativa genombrotten som vi upplevt under senare år. Jag blev också sjukt berörd av Markus Perssons brev när Minecraft såldes, jag känner igen hans frustration. Han ville inte vara en företagare eller en generations röst, han ville bara skapa bra grejer, säger hon.

För tillfället är hon fast rotad i Helsingfors, även om förlaget finns i New York.

– När jag ser arbetskulturen i USA och de orättvisor som finns där inser jag ju att den nordiska modellen är mycket sundare. Det enda jag önskar är ökad invandring till Finland, fler människor som inser att man kan skapa stora saker också här. Det finns ingenting speciellt med New York utom just människorna.

Det nordiska välfärdssamhället ger också vissa förutsättningar.

– Hela open source-kulturen med Linux har sin förklaring i att Linus Torvalds studerade i Helsingfors och hade råd att sitta och programmera. De vanligaste programmeringsspråken i världen är ofta skandinaviska uppfinningar som amerikaner varit skickliga att tjäna pengar på, säger hon.

Vad har du för råd till unga människor som vill lära sig programmering?

– Folk frågar ofta: Hur kom du i gång? Poängen är att man måste lära sig ställa frågorna och samla information. Svaret finns sällan endast på ett ställe. Också kodare och riktiga ingenjörer googlar. Ingen kan veta allt. Nyligen köpte jag pak choi-kål och kollade på Youtube hur man ska skära den.

Enligt Jan Gulliksen på KTH är det inte sagt att framtiden kommer att handla om programmering i den bemärkelsen som vi ser den.

– Många använder Excel i dag, och också det är en form av programmering. Jag tror att vi kommer att se allt fler tillämpningar av program där man kan skapa ganska enkelt själv. Våra barn och barnbarn kommer att vara otroligt duktiga på tekniken.

Gulliksen säger att man förutspår att det inom EU år 2015 kommer att behövas en miljon personer inom det digitala området.

– Det här är alltså ett område med arbetskraftsbrist. På KTH kunde vi egentligen ta in dubbelt så många studerande som nu, eftersom det finns jobb, men det skulle också leda till att kunskapsnivån hos de antagna skulle sjunka för mycket, säger han.

Man kunde tro att de traditionella mediernas kris borde driva studerande mot programmering, men så är inte fallet.

– Att det här är en manlig bransch avskräcker kvinnor och kanske också vissa män. Med fler kvinnor i branschen skulle läget automatiskt bli bättre, säger han.

ABC om programmering

Vad är det?

Genom kodspråk instruerar du datorer att utföra ett visst arbete. Till exempel kan du tala om för datorn att den ska spela en musikslinga när du klickar på en viss knapp.

Hur gör man?

Det finns många olika åsikter om vilket programspråk man ska börja med om man vill bli kodare. Svaret beror bland annat på vad man vill göra och för vilken plattform. Bestäm först vad det är du vill bygga, och leta sedan fram information.

Lär från grunden eller gena

Syntaxen i många språk är liknande, så det viktigaste är att lära sig tänka som en kodare. Många webbtjänster erbjuder färdiga lösningar för att bygga upp sajter. Men vill man lära sig webbspråket från grunden bör man lära sig HTML och css.

Populära kodspråk

Java och C är två gamla och beprövade programmeringsspråk. C ligger etta på Tiobe index, tio-i-topp-listan över populära programmeringsspråk. Java används för programmering i Android-mobiler.

Kodspråk för nybörjare

Gratisprogrammet Ruby utvecklades av Yukihiro ”matz” Matsumoto omkring 1993, för att användas av både vana och ovana programmerare.

Python är ett liknande populärt nybörjarspråk.

Skriptspråket Javascript finns i din webbläsare och kräver lite för att komma i gång. Det används för att till exempel hantera enkäter och spel på en HTML-sida.

Scratch är ett programspråk riktat mot barn som vill tillverka exempelvis enkla spel.