WTO-kollapsen kan göra att USA ersätter ett globalt frihandelsavtal med bilaterala uppgörelser. Sammanbrottet kan även göra det svårare för näste president att stå emot ett inhemskt protektionistiskt tryck.

När ett nytt multilateralt avtal inom ramen för Världshandelsorganisationen, WTO, skjuts på en obestämd och oviss framtid är det ett bakslag för president George W Bush. Det finns förvisso flera syndabockar. Men supermakten USA har misslyckats med att visa det ledarskap som förväntats och som tidigare varit en förutsättning för framgång när världshandeln liberaliserats. Det blev nu tydligt hur USA saknar kraft att övertyga nya och växande ekonomiska stormakter som Kina, Indien och Brasilien.

En konsekvens kan bli att USA i än högre grad väljer att sluta bilaterala avtal, vilket kan leda till att länder vid sidan om hamnar i kläm. President Bush har redan visat att han gärna belönar USA-allierade länder med bättre handelsvillkor.
På sikt hotar det att urgröpa det alltmer globala frihandelssystemet.

Ett nytt globalt handelsavtal hamnar nu i knät på Bushs efterträdare, som kan få svårt att stå emot protektionistiska krav. Det finns redan en utbredd skepsis mot globaliseringen bland väljarna som befarar att inhemska jobb slås ut av lågprisimport. WTO-haveriet understryker att USA inte kan diktera några villkor.

I debatten har främst republikanen John McCain stått upp för frihandeln. Demokraten Barack Obama, som vill föra in miljöaspekter och arbetsvillkor i nya handelsavtal, har dock stagat upp sitt frihandelsstöd på senare tid. Den ideologiska retoriken behöver nu inte vara avgörande. Även frihandelsvänliga republikanska presidenter har vikt sig för opinionstryck.

Bush utvidgade jordbrukssubventioner och införde ståltullar under sin första mandatperiod.
När USA-ekonomin går på lågvarv, bolånekrisen tvingar folk från sina hem, energipriserna slår i taket och det federala budgetunderskottet går mot nya rekord är det ingen bra grogrund för frihandel.