I Etiopien odlar den saudiske miljardären Muhammad al-Amoudi vete, grönsaker och blommor på mark som hans företag hyr.
Europeiska företag har säkrat landavtal för att odla grödor för biobränsle i bland annat Tanzania och Moçambique.
Indiska företag odlar alltifrån ris till sockerrör bland annat i Kenya och på Madagaskar.
Matkrisen för tre år sedan i kombination med rekordhögt oljepris gjorde att intresset för jordbruksmark då sköt i höjden. Året därpå tillkännagavs landavtal som totalt omfattar omkring 45 miljoner hektar, lika mycket som hela Sveriges yta. Omkring 70 procent ligger i Afrika, enligt en färskt rapport från Världsbanken. Än så länge har bara 20 procent lett till faktiska odlingar, men många projekt ligger i startgroparna.
Kritikerna talar om land-grabbing, ett slags nykolonialism där rika länder roffar åt sig land för att säkra den egna mattillgången.
En stor del av marken hyrs av inhemska investerare. Men de kan i sin tur ha utländska delägare eller vara en front för utländska företag, det är svårt att veta, konstaterar Världbanken.
Det finns också misstankar om att mark införskaffas i ren spekulation. Med en kraftig befolkningsökning i världen och en ökande medelklass vet investerare att odlingsbar mark kommer att bli hårdvaluta i framtiden.
Det är sällan marken i sig som köps, utan rätten att bruka den under viss tid. Avtalen år oftast långa.
– Om man ingår ett avtal som ska gälla i 99 år är det svårt att backa från det om 15 år om man inser att det inte var de bästa för landet, säger Lorenzo Cotula, forskare vid International institute for environment and development, IIED, som också skrivit rapporter i ämnet.
Än så länge har varken Världsbanken eller någon annan kunnat påvisa att avtalen gynnar de afrikanska länderna. Samtidigt säljs ofta rättigheterna till vrakpriser, långt under marknadsvärdet.
– Regeringarna är mer intresserade av de arbetstillfällen och satsningar på infrastruktur som de tror kommer att följa med än rena pengar. De försöker uppmuntra investerare genom att ge bort marken nästan gratis. Jag tror att det är en farlig strategi, säger Lorenzo Cotula.
Ett mönster som går att urskilja är att länder med svag lagstiftning och svaga myndigheter är mer populära bland företagen.
– Det finns ett behov av investeringar i Afrika, men man måste titta på regeringens kapacitet att se till att företagen verkligen lever upp till de utfästelser de gjort.
På Madagaskar ville sydkoreanska Daewoo hyra nära hälften av landets åkermark. Avtalet förhandlades fram på bara ett par veckor men sprack när folket fick upp ögonen för vad som höll på att hända och presidenten avsattes.
Ett argument från både köpare och säljare är att marken inte används. Men det är inte alltid sant, påpekar Lorenzo Cotula.
– Bara för att marken inte brukas som odlingsmark betyder det inte att den inte används. Det kan vara betes- och jaktmarker.
Han tycker att man borde stanna upp och ta ett steg tillbaka.
– Investeringarna är inte ett mål i sig, utan ett medel för att uppnå utveckling. Det här händer väldigt snabbt. Man måste fundera på vad man vill, säger han.