En dag i början av oktober 2008 höll Islands premiärminister Geir Haarde ett allvarligt tal till nationen i Reykjavik. Landet stod på randen till konkurs, det som just hände var som en ekonomisk naturkatastrof och han avslutade det känsloladdade talet med att säga ”Gud blessi Island”, Gud välsigne Island.
Ett år senare sitter 34-åriga Olöf Eiriksdottir vid köksbordet i Kista. I början av juli lämnade hon, maken och barnen Arnthor och Gudbjörg Island. De hade tröttnat på alla negativa nyheter, på alla finansiella problem och på de följande nedskärningarna inom skola och barnomsorg.
De hade tänkt ta med sig en container full med hela bohaget. Men den isländska kronans fall och inflationen har gjort att en containerresa nu kostar 45.000 kronor. Familjen lämnade i stället alla möblerna kvar. Det som kom med var mest några köksknivar, porslin, kläder och tv:n. De vita väggarna i hyreslägenheten i Kista är fortfarande tomma, konsten har ännu inte kommit upp. I vardagsrummet står en begagnad soffa från Blocket, i fönstret en bild på Olöfs mamma.
Olöf Eiriksdottir minns oktoberdagen väl.
– Alla blev rädda efter de orden och undrade: vad är det som sker?, berättar hon.
Måndagen den 14 oktober förra året öppnade Reykjavikbörsen efter att ha varit stängd några dagar. Då rasade börsen med som mest 76 procent. Börsvärdet för de stora isländska bankerna Kaupthing, Glitnir och Landsbanki utraderades, regeringen grep in och förstatligade dem. Den blev också tvungen att låna tio miljarder dollar av Internationella valutafonden för att rädda landet.
Men det räckte inte. Efter omfattande protester och demonstrationer tvingades regeringen avgå i januari i år och i februari fick Island en ny vänsterregering. Något av det första den gjorde var att sparka isländska centralbanksledningen. Dessutom engagerades den norsk-franska före detta korruptionsdomaren Eva Joly som specialrådgivare. Hennes uppdrag är att utreda om ekonomisk kriminalitet bidragit till Islands kris.
Olöf Eiriksdottir anser att bankerna har ett mycket stort ansvar för det som hänt.
– Bankernas chefer var väldigt duktiga säljare. De trodde de var odödliga. Det var ett 30–40-tal personer som blev väldigt giriga, säger hon.
Olöf Eiriksdottir såg hur girigheten spred sig i samhället och hur allt fler lånade allt mer pengar.
– En stor del av befolkningen ville ha en del av det. ”Jaha, tjänar han 90.000 kronor i månaden? Det vill jag också ha och en fin bil och en platt-tv”. Det blev en hajp, säger hon.
Familjen Eiriksdottirs 32-tummare från 2005 dominerar vardagsrummet.
– Vi tyckte den var jättestor när vi köpte den. Men nu ser den ut som en baby-tv jämfört med många andras, säger hon och skrattar.
Även Olöf Eiriksdottir drogs med i loppet. Hon hade en examen i sociologi när hon för ett par år sedan bytte studieinriktning till ”strategic management”.
– Jag tyckte det var smart att komma med i uppgången. Det skulle vara kul att jobba för en av bankerna, det hände mycket och där fanns höga löner, säger hon och skrattar igen.
Olöf Eiriksdottir är 34 år. Hon har tidigare jobbat på isländska ambassaden i New York och i Stockholm. Snart ska hon doktorera. Men hon söker först och främst jobb. Barnen har börjat på förskola och förskoleklass i Kista, maken har fått ett provanställning som lastbilschaufför.
– Folk tyckte vi var tokiga som flyttade till Sverige utan jobb. Men vi ville börja om. Om inte det går så kan vi alltid flytta hem igen, säger hon.
Olöf Eiriksdottir berättar om när hon i juli tog ut pengar från sitt isländska konto på bankomaten i Stockholm. Eftersom isländska kronan tappat nästan halva sitt värde blev det en dålig affär.
– När jag tog ut en hundring kändes det som jag kastade den över axeln, säger hon.
Olöf Eiriksdottir tror trots allt att Islands kris för något gott med sig.
– Jag hoppas att folk börjar ifrågasätta mer, att de börjar tänka och till exempel fråga vad banken tjänar på att jag tar ett lån hos dem.